... som sagt ...

"Men vill du inte ha kommentarer då?" undrade maken efter att ha läst förra anteckningen. Detta är inte helt lätt att svara på, åtminstone inte för mig. Eller ska jag säga "inte helt lätt – för mig – att svara kortfattat på"? Ni känner ju mig: jag ger svadan ett ansikte. Nej vänta, det gör jag ju inte heller. Jag ger den anonyma svadan ett an–

Äsch.

Jamen alltså. Klart att det är kul att få kommentarer, men de behöver ju inte komma just på den för detta ändamål avsedda plats i anslutning till denna blogg, och gör det så gott som aldrig heller. Responsen på mitt svammel får jag på andra sätt. Och blir glad!

Glad blir jag också över att det plötsligt råder vårkvällar utanför fönstren. Ungar är ute och stimmar tills skymningen är mer blå än ljus, moppar inar och enstaka sänkta 740:or slirar med flit i det lösgrus som minner om snön man redan förpassat ur sin verklighet. Det blåser visserligen löjligt mycket men det blåser inte längre nordan, utan från rätt håll, och dessutom är det ett enastående torkväder. Jajamän, jag har hängt inte bara lakanen, utan en hel maskin i kväll, och nej bäste make, det var varken slagborren eller handöverfräsen eller knivslipen jag hängde upp (fast motorsågen kanske skulle må bra av lite frisk luft, den lät ju rent tuberkulös när du försökte dra igång den i söndags), utan tvätten som legat och gonat sig inuti tvättmaskinen.

Översättarhelenas kommentar till mitt nit vid vävstolen leder faktiskt osökt över till ännu en kategori projekt som jag inte tagit upp, nämligen medvetet mångåriga projekt. Såna hade jag aldrig när jag var ung och ännu inte hade begripit hur man bär sig åt för att uthärda livlevandet, utan trodde att alla projekt som jag startade ovillkorligen måste bli klara så fort det var mänskligt möjligt. Den inställningen leder inte bara till stress och en allt starkare känsla av misslyckande, utan också till slarv och arbetsglädjens snara död. Blir man mot förmodan klar med ett sånt projekt står man där med ett föremål som man sen inte vill se åt mer så länge man lever.

Ett lapptäcksprojekt har förstås jag med, och det var från början så ambitiöst upplagt att jag aldrig har räknat med annat än att det kommer att ta många goda år på sig att bli färdigt. Lapptäcken är egentligen inte min stil, men jag beundrar duktiga lapptäcksmakare och snygga lapptäcken hejdlöst. Det vore kul (tänkte jag) att sy ett som jag kunde stå ut med att ha hemma, och därför fick det inte se alltför knätofs och fritidsstuga ut. Jag bestämde mig för att sy i olika nyanser av vitt (många fler än fyra!), lappar med 5 cm sida; men mönster måste det vara, det är liksom lite av själva vitsen med ett lapptäcke. Så jag lyckades till slut hitta på ett diskret mönster i de blekaste pastellfärger jag kunde få tag på. Nu med facit i hand konstaterar jag att det skulle ha blivit ännu fräckare attgöra mönster med vitt i vitt, men ... ja.

Själva ovansidan är i stort sett färdig, men då tar det svåra vid: att quilta eländet. Jag har ju bara en vanlig symaskin och är inte alls säker på att det kommer att bli så lyckat. Men kanske att det går om jag verkligen nålar precis så ordentligt som jag inte alls är (lite kongruensfel där, men ni får ha överseende – jamen kom igen, ni fattar ju vad jag menar) och så börjar från mitten. Mitten, inte kanten. Och sen är det bara att breda ut alla mina arbetstimmar på sängen

... som vi aldrig nånsin bäddar. Nej, fråga mig inte hur jag tänkte med det här lapptäcket, men ett är i alla fall säkert: det gör mig inget om det inte blir färdigt än på ett antal år.

Som extra bonus skymtar på bilden inte mindre än tre andra projekt: fåtölj nummer två, som riskerar att bli ett uttråkningsprojekt (nånting som måste göras om likadant en gång till och därför är tråkigt att ta itu med), fönsterbrädet, som är ett villaägarprojekt, och så asken till ett pussel som jag inte törs sätta igång med eftersom pussel är roligheter av det slag som utgör en risk för att resten av mitt liv ska gå i stå: ett frestelseprojekt. Såna behöver man också.