Nu får han väl ta och kamma sig ändå

Nej, Fredrik, inte sen årsskiftet: strax före den 25 januari, troligen den 24, kommenterade du ju min läslista. Rätt ska vara rätt. (Jag har hunnit en bit till i Kiran Desai men ännu inte fängslats av handlingen. Däremot har jag läst en roman översatt från svenska utan att få krupp på översättningen. Det enda som störde mig var att rätt många meningar inleddes med "Hör på,", "Lyssna," eller liknande ("Listen," förstås). Så skulle jag aldrig skriva – helt enkelt därför att jag aldrig säger så, och nästan aldrig har hört nån annan göra det heller. Stöter jag på ett "Listen," så blir det i mina översättningar kanske "Men du", "Kolla", "Vet du vad?", "Alltså", "Jamen", "Vänta lite" eller vad nu situationen kan kräva.

Det låter naturligtvis vansinnigt förmätet att säga sig bruka få krupp av andras översättningar: som om man ansåg sig så otroooligt mycket bättre än alla sina kollegor. Så är det absolut inte, det vill jag ha taget till protokollet med fetstilta versaler. Istället är det ju så att man – jag tror jag törs generalisera här – inte kan låta bli att försöka se hur originaltexten kan ha varit formulerad; och därifrån kastas man över till nästa isflak i översättarlivets jumpande ("jumpa" är ingen modern slappsvenglifiering av "jump", ack ni historielösa tvivlare! Jumpa på isflak var extreme för fyrtiotalisterna; en verkligt dåraktig fritidssysselsättning enligt min mening, fast jag kan inte låta bli att tilltalas av den tidens självklara avsaknad av allt vad säkerhetsattiraljer hette), nämligen att inte kunna läsa (i mitt fall) en engelsk/amerikansk/australiensisk text utan att i andanom simultanpröva hur den skulle lyda i ens egen översättning. Och man har ju sin speciella stil, och ens speciella stil sammanfaller sällan med andras. Sällan med nån annans över huvud taget.

Nej, nog av. Egentligen var det ju en helt annan sak som fick mig att påbörja en blogganteckning idag: frågan om huruvida kids ska få drogtestas. Åtta gånger på en timme imorse hörde jag Tomas "Kammar mig aldrig" Bodström framhålla med en inlevelse som fick vår köksradio att rodna av indignation att en tonårig tjej som tvingades klä av sig inför vilt främmande människor skulle traumatiseras för livet. "Jamen man behöver väl inte klä av sig för ett blodprov?" Nej, det måste ju Bodström tillstå. "Men för att ta ett urinprov blir det ju så." Sen överröstade han energiskt reporterns försök till invändningar även på den punkten.

Men Miss Gillette kan han inte överrösta, och Miss Gillette undrar med en exponentiellt växande nyfikenhet: Klär Tomas Bodström av sig naken varje gång han kissar? Varför i så fall då? Måste han kliva ur ena byxbenet för att kunna hala fram trädgårdsslangen, som han håller fäst längs benet medelst exempelvis kardborrband? (I den situationen skulle i alla fall jag välja kardborrband framför en knyt- eller knäpplösning.) Eller har han draggen virad runt hela kroppen för att åstadkomma en liksom jämnvadderad effekt istället för en enda jättebula? Eller är det bara så att han är så utomjordiskt främmande för kvinnans fysionomi och vattenlåtande att han har fått för sig att tjejer klär av sig näck för att kunna pinka? (Men har inte han ett helt gäng barn? Nånting borde han väl ha snappat upp.)










Praktisk, hjulförsedd
lösning åt Bodis

Nej hörni, det blir knostigare och knostigare ju mer man begrundar saken. Vi får väl se om dagens nyhetsutsändningar kan bjussa på nån förklaring.