Slut, sa Rut på Knut

Nu är glada julen slut, slut, slut.
Mot förmodan blev den riktigt trevlig den här gången. En pytteliten bebis är en välfungerande avledare i många hotande konfliktsituationer, åtminstone om konfliktsituationen involverar minst en person utanför den närmsta familjekretsen.
Vidare: Jag blev tvungen att spela tomte och tänkte att det här går aldrig vägen, men treåringen kände absolut inte igen mig. Bebisen gjorde det -- hennes luktsinne är ju det som vägleder henne i alla lägen -- men att en kvinna kan spöka ut sig i lösskägg har ännu inte fallit det något äldre barnet in. Jag blir faktiskt lite rörd över detta faktum. Det ska bli intressant att se hur gammal hon hinner bli innan hon upptäcker det själv av fotona i albumet: Men mamma, det är ju du som är tomte där!

Numera har jag inte några nämnvärda aversioner mot julen. Jag frossar inte i den som helhet, men brukar däremot frossa i nån av dess yttringar varje år. Alltid i belysning: fram i november varje år går jag och längtar efter advent så att jag får sätta upp alla stjärnor och ljusslingor som själslig lisa under den där vedervärdiga, mörka tiden. Ibland i maten: när vi har tid gillar maken och jag att laga egen julmat. Ibland i julpynt: det är kul att stajla granen olika varje år. Den har varit blå och guld, svart och lila, silver och vit, enbart röd ... och nästa år tror vi att vi ska ta in en björkstam, kapa grenarna till två eller tre decimeters längd och skapa oss en minimalistisk trendgran (inte enligt rådande trend, förstås, men efter nån trend som rått vid ett eller annat tillfälle eller som kommer att göra det förr eller senare).
Under många år var jag emellertid så anti julen som tänkas kan. Vissa gånger firade jag med bara några goda vänner som inte heller tyckte att jul var nåt att hänga i granen. Då åt vi god men ojulig mat och spelade roliga spel. Ett år tillbragte jag julen alldeles ensam. Jag lånade nyckeln till en bortrest kompis lägenhet för att kunna titta på Kalle Anka (en eftergift jag inte riktigt kan förklara; och själv hade jag förstås inte teve. Det var inte bara jul jag var anti) på julaftonen. Det var ganska märkligt att sitta hemma hos nån annan och proppa i sig snask (detta tilldrog sig nämligen på den tid då jag bara åt godis åtta dagar om året: julafton till och med nyårsafton, och då gällde det att ta igen allt jag förlorat sen nyårsdagen), men det var precis vad jag behövde just då.

Om jag inte redan hade kommit över min julfobi hade jag dock måst gå i nån sorts terapi mot den. Det går inte att dissa allt vad julfirande heter när man har små barn vars ögon verkligen tindrar på alldeles troskyldigt allvar åt lussekronor, tomtar, änglar och granar.
Mitt förhållande till julen skulle alltså kunna uttryckas "från Anders F Rönnblom till Adolphson och Falk", för att tala i poptextkod. Och däremellan, som sentimental glöggkrydda, kommer den enda bra låt som Ulf Lundell har gjort: Snart kommer änglarna att landa.