Jag metar, alltså bloggar jag

Häromdan reste jag ragg inför en sån där kedjeenkät som besvarades på en av de ytterst få bloggar jag läser. Ibland är enkäterna kul, men den här var så himla metabloggig på ett jättetröttsamt sätt och handlade om varför man bloggar, vad man har för uppfattning om bloggare och vad man tror att bloggandet har för betydelse. Omformulerade i ett antal olika tempus blev det en riktig mastodontlista med frågor. Suck. Man suckar. Jag suckade. Jag lär sucka igen. Suckelisucksuck.

Å andra sidan: här sitter jag själv och bloggar om detta tröttsamma fenomen. Tydligen ter det sig alltså inte helt intresselöst för mig. (Dessutom måste jag i rättvisans namn inflika att ett sätt att betrakta kedjebloggenkäter är att det är svaren som är det roliga, och att man mycket väl kan låta nöja sig med att se det ur den aspekten. Herregud -- jag som sprang på Cinemateket stup i kvarten förr frågar nu bara efter romantiska komedier eller hygglig spänningsunderhållning när jag nån enstaka gång sätter mig i filmsoffan. Jag orkar inte ens känna lukten av titeln på en djup/bildande/empatisk/konstnärlig film i det här skedet av livet. Kanske aldrig nånsin mer, jag vet inte riktigt.) Och förvisso har jag ägnat detta med bloggande en och annan tanke både innan jag satte igång och sen dess. I ett fanzine formulerade jag det en gång ungefär: "En blogg är väl som Sveg -- alla vet var det ligger, men ingen vill dit."

Ändå blev det en blogg. Och en till.
Bloggandet är förstås den nya tidens variant av byrålådeskrivande. Skillnaden är att cyberrymdens byrålådor kan vara offentliga (det vill säga: man måste tala om för folk att man har ställt ut sin byrå, och var den står, och vilken låda det påpräntsatta ligger i). Detta kan man ju hysa vilken åsikt man vill om utan att sakernas tillstånd förändras. Men visst är det lustigt att så många så beredvilligt blottar så mycket av sitt liv? Hur många av alla dem som gapar sig vindögda om storebrorsmentalitet håller sig med skrevande blottarbloggar? Och hur många av dem är mobiltelefoniserade -- och sålunda spårningsbara närhelst (nej, okej, men med väldigt täta intervall) de har telefonen på?

Nä, jag vill inte direkt komma fram till nåt. Det var bara en tanke som slog mig när jag åkte spårvagn förra veckan.
Kanske var det det jag ville meddela min byrå: att jag faktiskt tänkte en tanke som inte rörde barnen i allmänhet och min sovplan för barnen i synnerhet. Det händer så sällan numera att jag kände mig tvungen att göra en not om det. Här, i min nästan alldeles hemliga byrålåda.