Stora bokstäver är bättre än små

Fredrik undrar om The Inheritance of Loss är bra; han har sett den på min läslista och vill veta eftersom han själv har köpt boken.
Än så länge är det svårt att svara på om den är bra eller inte. En sak som fördåligar läsningen katastrofalt är sättningen, eller rättare avsaknaden av sättning som passar pocket. Man har tagit den inbundna bokens satsyta och förminskat den tills den gått att klämma in på pocketens betydligt mindre sidor -- med avskräckande resultat. Det blir en sån där bok, ni vet, som man drar sig för att öppna eftersom myrbokstäverna, de ändlösa raderna och det hart när obefintliga radavståndet skapar ett läsmotstånd stort som bäverhyddan vi har här borta vid älvstranden. Det går alltså mycket sakta för mig att ta mig igenom denna bok. Det jag hittills lyckats läsa har i och för sig varit aptitligt. Desai skriver som, ja, hur ska jag säga? som en späd liten flicka hoppar mellan tuvorna i ett kärr, ungefär: säker på foten, men noga med att inte trampa för hårt där hon slår ner.

Eftersom det är bra för mitt listtänkande har jag parallellt med de minimala framstötarna i Desai och den ofantliga Maoboken avverkat flera romaner av svenska författare. Först var det Claes Hylingers Hotell Erfarenheten, en julklappsbok i det där lilla, trevliga formatet som inbundna böcker ibland får. Har man läst Hylinger förut känner man genast igen sig, även om den här boken är mer rapsodisk än dem jag tidigare läst: den bygger på tillbakablickar i bland annat författarens dagböcker. Tänk trivsamt, tänk livsklokt; tänk stofil light. Det hela är fullkomligt avväpnande. I det här avsnittet är författaren ute och vandrar i "den igenvuxna park som är min hjärna" och där "samma gamla frågor som förr" håller till:
"En upptrampad stig leder in mellan buskarna och nu tätnar vegetationen. Ensam är jag inte längre, figurerna flockas kring stigen ropandes saker efter mig, allt från 'Vad är meningen med livet?' till 'När tänker du städa i källaren?' -- men jag stannar inte. Jag följer stigen. Jag vet vilka frågor de vill ställa och jag håller mig undan. Där har vi till exempel gamle 'Vad har du gjort i dag för att bli en bättre människa?' och den vill jag absolut inte tala med. Kvickt in i skogen! Honom springer jag lätt ifrån."
Bokens lilla, tunna format kan vara bedrägligt: styckena i den är korta och det är lätt att glufsa i sig för många på en och samma gång. Men varje avsnitt behöver smältas ett tag. Mig passade den därför utmärkt i det här skedet då jag verkligen inte har några långa sammanhängande stunder till läsning.

Sedan tuggade jag i mig Mirja Unges Motsols rätt fort. Det är inte så mycket att säga om den: Unge är, har jag fattat, en sån författare som man antingen gillar skarpt eller inte står ut med. Jag tillhör den förra kategorin och blev inte besviken av denna hennes tredje roman.
Två romaner i lästhögen på så kort tid! Härligt -- jag kastar mig över nästa, som i likhet med Unges införskaffades på "3 för 100 spänn" på centralortens bokhandel (jag vet, men det gick ju inte att låta bli). Jan Henrik Swahn har jag hittills uppfattat som en lite svårtillgänglig och inte så lite svartsynt författare, men här beskriver han vedermödorna kring upprustningen av ett lika förfallet som charmigt hus på en liten grekisk ö. Drakkvinnan är faktiskt väldigt, väldigt rolig. Och -- hurra! -- den går fort att läsa.