Javisstja...

... jag tyckte väl att uppräkningen av lästa böcker kändes lite kort. Jag hade ju hunnit läsa Mikael Niemis Mannen som dog som en lax också, mellan Unge och Swahn.
Niemis trea var en julklapp och jag hade inga särskilt höga förväntningar på den. Men den gick ut starkt och imponerade mer och mer under färden. Jag hade läst en del kritikeromömen som gick ut på att Niemi gapar över alltför många teman i den här romanen, men själv tycker jag att han har lyckats viga ihop alla sina ämnen till ett lyckligt mormonskt månggifte. Deckarintrigen håller. Språkdiskrimineringen i Tornedalen är en självklar beståndsdel av gåtan. Stureplanscouturens möte med skoteroverallerna är trovärdigt skildrat. Och de övernaturliga inslagen som bär upp en del av storyn känns inte som några nödlösningar. Vem skulle komma på tanken att säga så om till exempel de fantastiska inslagen i García Márquez romaner? Hos Niemi är de lika naturliga, lika hemmahöriga.

Som en extra bonus visar det sig (ganska snart, så det här är ingen spoiler) att mordoffret har fått vad han förtjänat. Av nån anledning gillar jag såna thrillrar bättre än de i vilka det är oskyldiga stackare som dör. Men rätt-åt-dig-genren är faktiskt ganska smal; det är väl mycket mer gripande att läsa om brott mot oskyldiga. För den som är lagd åt det hållet (det andra, det som skriker efter hämnd ibland) kan jag dock rekommendera två starka romaner: Öga för öga av Kaj Attorps och Vägs ände av Bengt Ohlsson. I synnerhet den sistnämnda gjorde mig bokstavligt talat knäsvag vid läsningen: den är alla hämndfantasiers våta dröm, och dessutom oerhört trovärdig. Ohlsson är skicklig på att i få ord förmedla stämningar, och här blir det obehagligt tydligt hur vedervärdig hämnden är, trots att den -- eller möjligen därför att den -- är ofrånkomlig.
Niemis laxbok slutar dock i spefull dur. Själv hoppas jag på fler thrillrar med hans signum för det här halstret var skönt att bli hållen på.