These being the words of Miss Gillette

Hur snyggt kan det bli egentligen?
Vinjetten till HBO:s exempellöst påkostade serie Rome är en njutning, ett litet konstverk i sig. Väggmålningar och mosaiker som får tredimensionellt liv illustrerar, inbillar man sig, romartidens uppfattning om gudar och monster som självklart existerande och samexisterande varelser. Så när ormarna kring Medusas i förstone platta huvud plötsligt strävar utåt mot betraktaren likt en väsande eldkrans är det inte alls konstigt att ingen av dem som går förbi reagerar. De vet ju att Medusa finns och alltid har funnits mitt ibland dem.
Vi tevetittare hajar däremot till, och åtminstone jag tänker varenda gång jag tittar på vinjetten att man ju är priviligierad som slipper vara med mitt i den blodiga och skitiga verkligheten, men ändå får uppleva russinen i denna smaskiga kaka av intriger och dramatik. I färg. I tevesoffan. Med en bytta glass på skedlängds avstånd. Glass, det hade de väl inte i antikens Rom i alla fall?
Nåväl: själva serien håller med råge löftet som den suggestiva vinjetten ger. Jag är Rome-frälst så till den milda grad att jag tänker köpa en Rome-t-tröja, och då är jag ändå en sån som avskyr att gå omkring som bääätalande reklamfår för diverse produkter. Då förstår ni hur djupt jag gått ner mig i träsket ... och det inte bara på grund av Titus Pullo, seriens egna lilla charmtroll & mysgubbe. Nu i säsong två är han finare än nånsin, den evige legosoldaten vars svärd inte bryr sig ett dugg om vems blod det fuktas av. En klippa, Pullo, och känslor har han ju också.
Tips på hur jag ska kunna bärga mig mellan avsnitten tas tacksamt emot!