poor is our praise

Miss Gillette kan vara dålig på uppföljning, och nånstans i bakhuvudet ligger en liten halvnot och inar att jag borde rapportera hur det gick med den där konserten som kändes så illa förberedd.

Första framträdandet i en fin liten landsortskyrka får väl kallas passabelt. Men vi har vant oss vid att se förstakonserter som ett genrep – kanske låter hemskt respektlöst mot besökarna där, men jag menar inte att vi inte ger vårt bästa, snarare att vi får en chans vid nästa tillfälle att bättra på det som eventuellt inte gick alldeles perfekt.

I den här kyrkan är skivan inspelad.

Framträdande två i storkyrkan här i DPC kändes mer gjutet, om än inte helt fenomenalt. (Jag avskyr verkligen Ola Gjeilos Prelude.) Eller vänta … Maestro formligen strålade efteråt och sa att det var en av de konserter vi skulle komma att minnas länge. Sånt säger han inte utan att mena det. Hm. Oroar mig lite att jag är så ur fas med honom; jag brukar annars veta vad han ska tycka. Om jag är för okänslig för det helt plötsligt är jag kanske sämre som korist också just nu? Hm hm hmmm. Jo, lite har jag nog tappat kontakten. Vad gör man åt sånt?

Men ett är säkert: äntligen har skivan kommit! Ikväll får vi den! Jädrar i min lilla låda, sen ska det kommas i julstämning här hemma!*

*Himla hugade k. läsare som vill ha ett eget ex kan tala om det för mig. De flesta som det kan bli aktuellt för har nog mina kontaktuppgifter, men om inte: lämna en lagom maskerad mejladress i kommentatorsbåset.