är jag en gammal tös

Julflickan traskade lycksalig hem med mig igår. Man kan aldrig veta hur hon ska ta emot beskedet om att vara tvungen att gå till fots, men när hon rusade mig till mötes med ett underbart apflin förstod jag att vad vi än gjorde skulle skimra som ett fyrverkeri: det var en glugg i grinet, en mycket efterlängtad glugg, som mina k. läsare strax ska få höra.


Oblötbar i stövlar och regnbraxor plaskade min skoltjej likt ett sjölejon efter lång torrkonvalescens och bubblade som en glad mört. Vi lurar pappa att jag har svalt den här tanden också!* kom hon på, och den idén gick jag loss på totalt. Tyvärr ändrade hon sig snabbt, ty till skillnad från sin illfundiga mor är hon snäll och vill inte göra nån ledsen, så väl hemma fick jag sno mig på och göra ett litet litet snällt lur som snabbt snabbt avslöjades.

Trean är alltså ute nu, och det måste ses som en ren arbetsseger. När sommaruppehållet nalkades hennes livs första skolstart fick Julflickan för sig att hon prompt måste tappa åtminstone en tand tills hon började F. Glugg skulle man ha, liksom. Och hemkommen efter vår resa till Astrid Lindgrens värld upptäckte hon faktiskt turligt nog att inte mindre än två stycken var på gång. Som på beställning, tyckte Maken och jag och gladdes åt hur stolt hon var över de lösa tänderna.

Som dock förblev litegrann, men aldrig riktigt lösa månad efter månad. Och dessutom började anta en gråaktig ton. Så småningom, för ett par–tre veckor sen, kröp det fram att Julflickan en av nätterna i semesterbyn** i Vimmerby hade pressat framtänderna stenhårt mot sängknoppen i sin våningssäng: fruktansvärt hårt, tills de var lösa.

Det är med dubbla känslor jag tänker på detta. Den ena är stolthet och beundran inför en så oerhört målmedveten liten person. Den andra är fasa vid tanken på vad hon kan tänkas ta sig till längre fram i livet om hon redan före sex år fyllda kan trycka sina egna tänder lösa. Hon hävdar att det inte gjorde ont, inte särskilt. Och det kan det nog inte ha gjort, för ingen av de tre tappade har hon velat dra ut trots att de hängt och fladdrat på en stackars liten rottråd. Har hon tur är inte tandanlagen under skadade, utan de nya tänderna växer fram som de ska***.


Tilldragelsen firades med en liten, liten godisbit till efterrättsglassen. Vi vuxna fick också:

"Vi vill ju också tappa tänder!" sa jag i sann Pippianda. "Äter man mycket godis så trillar allihop ut, det är hur bra som helst!" Barna såg skeptiska ut. Hurra!


*Den minnesgoda k. läsaren vet att tappad tand no. 2 har bevarats efter sin peristaltiska äventyrsresa endast tack vare en sil, ett par gummihandskar och en rent hjältemodig fader. Orkar dock inte leta fram den postningen och länka till den.
**Låter vedervärdigt, men var ett jättefint område med en galet badvänlig och idyllisk sjö, och lägenheten vi hyrde var nybyggd och finfin och allt passade så himla bra när det var två lagom små barn som stod i centrum.
***Hon ska till tandläkaren, förstås, och få detta undersökt.