come on baby finish what you started

Idag, k. läsare, ska det handla om böcker.

Eftersom jag skarpt ogillar påbörjade men inte slutförda projekt Jag klär av mig och lägger mig. En solstrimma landar på mitt bröst. Du lägger din hand ovanpå. Var var vi nånstans? frågar du. Livet före dig, del tre, viskar jag. Smek mig. Du måste hålla dig till reglerna, säger du. Du måste berätta allt.* inleder jag med en avslutning: sista delen av realtidsrecensionen av Swish av Joel Derfner. Det är rätt intressant att se hur min uppfattning av boken förändrades under läsningens gång. Givetvis var det författarens avsikt att den skulle det, men kanske hade jag inte uppmärksammat det lika tydligt, eller alls, om det inte varit för mina delreflektioner över texten. Jag kan inte på rak arm erinra mig en annan bok där utvecklingen så tydligt speglats också i en stilmässig mognad: i början är det en fnattig spattig stirrig darrig person som berättar, men i takt med erfarenheterna och insikterna mognar han – även litterärt. Nu planerar han sitt berättande bättre, skjuter in reflektioner, törs överge de publikfriande, självförringande anekdoterna och lämna somligt öppet. Och bokens sista del är skriven av en som upptäckt att han vuxit såpass att han bottnar i sig själv och har fog för sina åsikter och sitt sätt att vara. Här finns utrymme för den kritiska analys som han hela tiden varit kapabel till, men inte låtsats om i sina krampaktiga försök att vara till lags, bli hipp, bli bögigast i hela världen (man får själv komma fram till den retoriska frågan Vad fasen är egentligen "bögig"?).

Ja, det var en kul bok som gav mig insikter i flera subkulturer jag knappt vet nånting om, inte minst judendomen, judiskheten och den bokstavstroende kristenheten. Riktigt intressant på min ära.

Lika roligt har det dessvärre inte fortsatt. Lionel Shrivers We need to talk about Kevin är en oerhört obehaglig bok, fast ingen thriller eller deckare, utan vardagslivsspänning på en nivå man är glad att man slipper. Shriver formulerar de flesta snudd på tabubelagda frågeställningar som rör relationer och föräldraskap och som således nästan aldrig formuleras. Hennes distans och pragmatik är befriande; läsningen är en stärkande upplevelse (jag undviker ordet måste, fast motvilligt) men dystert är det lik förbannat. Den här tiden är deprimerande nog som den är: jag skulle behöva läsa nåt jag kan skratta åt.

Skrattar gör man absolut inte åt novellerna i Oline Stigs Ryggen fri. Jag har läst ett par andra novellsamlingar av henne och gillat dem, så jag plockade till mig debuten från bibliotekshyllan. Det är välskrivet. Men så bedrövligt deppigt. Efter ett tag tänkte jag lägga av, men läste en novell till och den var riktigt, riktigt begåvad. Vi går in i en affär och köper ett tetrapak med vin och ett par hårdkokta ägg. Vi sätter oss på trottoaren och rullar äggen mot marken och turas om att dricka.

Ben går förbi. Väskor och portföljer dinglar i takt. Folk på väg hem. Över middagsbordet ska de prata om barnens trasiga kläder och fönstren som måste tvättas och allt som måste köpas. I sängen ska de läsa en stund innan de måste sova för att orka upp till ännu en arbetsdag. När de har släckt ljuset viskar de godnatt och stryker varandra över kinden. Och det kallar de kärlek.*

Fantastiskt väl utfört: hade jag läst det här för halva livet sen skulle jag ha fnyst med novelljaget åt de andra. Nu, efter dubbla för-halva-livet-sen, ler jag medlidsamt åt stackaren som har så mycket motstånd att bekämpa så mycken underkastelse att genomgå innan hon fått sina egna skäl att kalla det kärlek. (För att det är det eller för att det måste vara det eller för att man inte förmår leva ut några alternativ. Till exempel.)

Nästa novell kände jag dock igen. Jag hade alltså läst samlingen tidigare; några permanenta spår kan den junte ha satt dårå. Bort med den – men finns det då inget roligt eller åtminstone upplyftande att läsa? Alla baksidestexter jag läser signalerar antingen koko lättviktighet eller jättejobbig existensialism och dysfunktionella relationer; de fyra romaner jag lånat senast var såna som står på min skaläsalista men där hade de rakt inte hamnat för sina uppmuntrande kvalitéer. Nä, magkänslan fick råda: ur högen ovanför sängen drog jag ut Band II Från Gabbro till Löväng av vår färskaste akademiledamot (om man inte räknar sekreteraren) Lotta Lotass. Det jag läst av henne tidigare har inte direkt varit som att skotta nysnö, så jag vet inte varför jag gick på den här boken just nu. Men rätt hade magkänslan som så ofta man ska inte säga aldrig alltid ingen alla för det här är en härlig bok. Ja! Den andas och svettas och sliter och den har ett driv i sig, den arbetar sig framåt på ett begär efter mer, efter bättre. Efter luft att andas, mat i magen, ro i sinnet. Bra, bra, bra.

Men

jag efterlyser ändå läsning som är rolig utan att vara puckad, späckad utan att vara blytung, och jag tar gärna emot tips här eller i andra kanaler.

*Röda citat ur "I den dödas rum" ur Ryggen fri av Oline Stig.