2009-11-06

vem är du, vem är jag, vem är Gustav Adolf

Gustavus Adolphus Rex Sueciae stupade vid Breitenfeld den sjunde september 1631. Det visste ni inte va? Jodå: Som vanligt förirrade sig konungen stinn av mat och öl ut bland lösliga och dåligt kontrollerade känningar med fienden. Några kejserliga musketerare brände av sina vapen i skyn för att inbilla befälet att man stred i stället för att spela kort bakom ett kamouflerande hagtornsbuskage. Av muskötskotten blev kungens häst skrämd och satte av i sken, vilket i sin tur orsakade att kungen rullade ur sadeln och efter en kortare luftfärd återbördades till Tysklands jord på ett för honom ofördelaktigt sätt. När kungens hovskald Johan Narcissius hann ifatt den kungligaste delen av det kungliga ekipaget var Sverige i praktiken redan vordet ett land med förmyndarstyre.*

I en så politiskt instabil situation tordes man emellertid inte offentliggöra att konungen stupat: helst skulle man behöva besegra motståndaren eftertryckligt vid ett sådär alldeles avgörande slag. Det med knäckt nacke i ett buskage upphittade majestätet togs därför i hemlighet om hand av en handfull sammansvurna, vilka i en slik nödens timme fann på ett sätt att återuppväcka honom. Herr doctor medicinae Calvinol tog helt sonika ur Gustav Adolf och tätade honom med gummi arabicum, varpå han kunde blåsas upp och surras vid sadeln på sin häst** när han behövdes för att injaga kamplusta i mannarna ute i fält. Under slaget vid Lützen skrämdes Streiff i sken, vilket oavsiktligt eggade trupperna till dåraktigt dristiga anfall och ledde till seger alltmedan Lejonet från Norden lossnade alltmer från sina förtöjningar för att slutligen stiga till väders och försvinna. Så gick det till när Gustav II Adolf stupade för andra och sista gången.

En ingående beskrivning av detta ges i kapitlet På Tysklands jord i Calvinols resa genom världen av P.C. Jersild. Den skalpellvasse Jersild är här i synnerligen blänkande leklynne; Calvinol är en av de få böcker jag läst mer än en gång, och just avsnittet om GIIA hör till dess svindlande höjdpunkter. Jersild behärskar sitt ämne så väl att han utan vidare kan ta ur det och täta det med gummi arabicum till en replik så naturtrogen att bara dess viv skulle upptäcka sanningen.

Calvinols resa genom världen är en pikaresk där födgeniet Calvinol i vitt skilda tider och på vitt skilda platser listar och lirkar sig fram och evigt kameleontiskt smälter in sig där han råkar hamna. Han kan vara och bli (ja snart sagt vilket predikativfordrande verb som helst, utom heta, ty det gör han oföränderligt Calvinol) vem som helst tack vare en stark överlevnadsdrift och en formbar syn på sin identitet. Eftersom jag inte läst boken i sin helhet på ett tag får detta räcka i omtalningsväg, men det är som sagt lika fascinerande som vittert och roligt det är så fördömt roligt! utfört att jag vädjar till alla mina k. läsare att skaffa eller låna den här pärlan.

Apropå identitetsosäkerhet räserläser jag just – som i nu eftersom jag igår vid läggdags upptäckte att boken är ett icke omlåningsbart fjärrlån som går ut idag – Magnus Hedlunds Den unge Gröter, en likaledes dråplig och gemytligt excentrisk skildring av gröteborgaren Gröter (som i själva verket heter nånting helt annat) och hans envetna strävan att inte företa sig nånting alls här i livet. Det är en sorts patafysisk flanörlitteratur vars lakoniska humor framkallar förbluffade gapskratt titt som tätt. Men inuti det skenbart lustiga finns förstås bilder och reflektioner att plocka åt sig och behålla. Mycket vinner man som läsare på att känna till Göteborg hyfsat väl, för Hedlund kniper många poäng på ortografiska finesser i den parallella tillvaro och den parallella stad han skildrar. Själv kan jag identifiera till exempel vilken ö han som författarjag hyr sommarbostad på, och vem den på samma ö bosatta kvinnliga författaren är (i den parallellvärld som jag ibland kallar verkligheten, alltså). Att det är Näckrosdammen som är förebild för Nekrosdammen torde dock gå att lista ut även för den som helt saknar lokalkännedom.

Med trettio sidor kvar i den snabblästa volymen har jag dock ännu inte stött på någon pejorativ alternativ benämning på det klassiska, eleganta Bräutigams konditori, som till mångas otröstlighet gick i graven för säkert två decennier sen***. För jämnt hundra år sen hittade Carl Bräutigam på Gustav Adolfsbakelsen, som alltså äts till åminnelse av den konungens andra dödsdag. Seden har hunnit sprida sig över landet, till och med till konditoriet**** på den pöschkans centralorten. När jag purrade Julflickan imorse utlovade jag bakelseätning efter jobbet, så nu håller jag tummarna för att vi ska lyckas få tag på rätt sort. Annars blir jag tvungen att slöjda små Gustav Adolfshuvuden att lägga på vanliga anonyma bakverk, och det är faktiskt nåt jag inte fick lära mig på hemkunskapen.

*Kursiv text är ur Calvinols resa genom världen av P.C. Jersild.
**Gustav II Adolfs stridshäst var en oldenburgare som hette Streiff. Han gick ett öde liknande sin herres till mötes: sen sin död 1633 har han varit konserverad (förståeligt med tanke på det astronomiska belopp han betingat i inköp: man ville väl ha mer valuta för den statliga utgiften). Han kan beskådas på Livrustkammaren numera.
*** Tillverkning av konfekt och liknande sker dock än idag.
****Konditoriet är ett av få etablissemang som håller fanan högt på DPC. Det är i stort sett oförändrat sen det slog upp portarna och är väl i klass med andra kultstämplade konditorier.

Etiketter: , , , , ,