en dikt en torsdag (förklarad)

tuggummiklumpen åt mig
åt mig
kasta den i sopkorgen
helt visst sig själv

kasta aldrig upp
mot golvet
kasta aldrig bort
gå städse
skilda vägar mot scenen, och

gnid dig
gnid dig aldrig mot muren.




*
Jag är ju inte en sån som läser dikter. Ingalunda är jag en sån som skriver dikter heller: det är en temperamentsfråga. Ändock föll andan på när jag på en av mina förströelsebloggar såg en skylt med lydelsen

PUT THE CHEWING GUM EATS FOR
MYSELF IN THE GARBAGE BOX
SURELY ONESELF.
DO NOT VOMIT TO THE FLOOR,
NEVER THROW AWAY, NEVER JOIN
TO THE STAGE, AND
NEVER RUB AGAINST THE WALL.

Ytlighetsskojigt, såklart. Men mer än så: det hade nån sorts rytm, nån sorts budskap – om än så väl maskerat att man måste tyda texten länge för att mer än ana det – det lät kort sagt lyrik (var. postus modernus). Kunde det överföras till svenskan? undrade jag och gav mig i kast med försöket. Ett modikum av tolkning krävdes för att förklädnaden till poesi skulle hålla

och inifrån detta lilla blygsamma modikum, vad upptäcker jag då? Jo, att det hela inte alls är renodlat nonsens. Inte för mig; förmodligen inte för nån som tar sig tid att betrakta raderna och byggklossarna i dem genom sitt personliga kalejdoskop en stund, vrida ett par tiotals gon på det och upptäcka hur elementen bildar andra mönster, med ens begripliga för begrundaren

men

man måste som sagt ta sig den tiden

och

det är som sagt en temperamentsfråga. Tajming är som Miss Gillette flera gången upprepat av största betydelse, men kanhända överträffar temperamentet tajmingen i prioritetsordning. Man vill bli tilltalad i ett tempo en takt en rytm en ton som passar en själv någotsånär (man kan inte skrida bortom sina rågångar hur långt som helst och ändå kunna relatera till det väl begripliga). Så till exempel finns det författare som gör mig from och knäsvag – som novellister, men vars romaner jag finner oläsliga. Eller tvärtom. Eller romanförfattare vars lyrik ter sig seg och stum** trots att den geniförklaras av andra.

Eller berättare som har så mycket så mycket ja oceaner att förmedla men som gör det i ett tempo och en tonart som jag antingen nästan kvävs av eftersom alltför mycket står på raderna eller som får mig att mista tålamodet eftersom alltför mycket står mellan dem, om ens där.

Tempo och tajming, således. Fast det vete väl fan om det är att likställa med takt och ton. Som däremot inte är nåt krav.

**Självklart finns också de som behärskar flera litterära grenar, men de är ju inte lika intressanta för mitt exempel här och nu.