gained in translation

I Helsingborgs Dagblad har Åsa Sandell idag en krönika om översättning där man får veta följande:

Jag försöker till exempel läsa Junot Diaz hyllade roman ”Oscar Waos korta förunderliga liv”, och inser att jag har alltför svårt att acceptera gestalternas brokighet i en svensk språkdräkt. Och ändå är det en otrolig bedrift av översättaren Niclas Hval. Diaz språk är fullt av spanska uttryck, slang, dialekter. Men det hjälps inte: Jag kastas frustrerad fram och åter mellan fiktion och reflektion, kan inte låta bli att börja leta efter originaluttrycket i huvudet.

Ja, sitter man som bättrevetande svensk läsare och försöker hitta "originaluttryck" i just Díaz roman har man att göra (tänker jag roat) eftersom den är skriven på ett egenuppfunnet idiom med en mycket låg halt av lätt identifierbara stående uttryck. I en intervju om översättningen har kollega Hval berättat att författaren själv sagt ungefär: "Inte ens jag vet vad alla orden i romanen betyder. Du gör det kanske, för du har ju översatt dem" (och alltså tvingats ta reda på/ta ställning till vad de betyder).

Att personer som anser sig behärska engelska eller amerikanska* tycker att en översättning till det egna modersmålet ljuder bedrövligt färglös i jämförelse med originaltexten är en av de allra vanligaste och allra mest förmätna invändningarna mot en översättning. I själva verket är mycket få så hemmastadda i andra språk att de förmår uppfatta stilnivån i en roman eller ens enstaka uttryck. Allt man läser på ett annat språk klingar mer eller mindre exotiskt – medan det lika gärna kan vara grötprosa av tradigaste slag för modersmålsläsaren. En ung läsare av en av mina översättningar utgöt en gång sin frustration såhär: Översättaren är helt inkompetent – såhär tråkig kan ju författaren bara inte vara! Jooodå. Det var precis vad h*n var för källspråksläsaren. Och mitt uppdrag var att kalkera den stilen till målspråket, inte att skapa en som stämde överens med just den läsarens förväntningar.

Det inte minst viktiga i översättarens uppdrag är alltså att överföra källspråkets stilnivå till målspråket. H*n berättar för översättningsläsaren om författaren använt sig av ett brokigt eller hemsnickrat eller pretentiöst eller slafsigt eller obildat eller svennigt språk och visar på möjliga svenska motsvarigheter till de fraser som författaren valt. Att klaga på att Díaz** i svensk översättning är alltför "brokig" är således att tala om hur väl man faktiskt behöver en översättning för att bättre ta till sig boken.

Ett språk är inte bara ord: det är också kultur, historia, samhällsanda, traditioner och löksoppa på många plan. Självklart kan en skönlitterär översättning aldrig ge sin läsare exakt samma upplevelse som källtextens läsare får. Det är en omöjlighet. Men översättaren är trots allt en yrkesmänniska med högre kompetens än de flesta andra att upptäcka och bedöma vad orden i måltexten bär på och implicerar och att sen förmedla det för källspråksläsaren.

*Oavsett hur den officiella beteckningen lyder anser jag att det är så stor skillnad på det språk som talas i Storbritannien och det som talas i Nordamerika att jag väljer att göra åtskillnad mellan dem på detta sätt.
**Jag blev för övrigt erbjuden att översätta just den här romanen, men tackade nej eftersom jag bedömde att jag inte riktigt skulle vara uppgiften mäktig. Också det – att inse sina begränsningar – är nåt man som yrkesmänniskan måste kunna.