2009-03-24

she strips away the colors

Denna bloggpost tillägnas Binas Sportfiskaren.

I den första morronstunden spelade en orkidé skuggteater för bara mig på datorskärmen:


Charterresevärmen innanför väggar och vindögon ville narra mig att våren landat med parasolldrink i grenen, men ute stod trädgårdsmöblerna alldeles stela av frostnyp och tjälknöl:



Dessa båda bilder kan sägas vara ganska goda representanter för min smak. Fast låt mig förtydliga: den smak som jag i andanom anser mig ha. Mina estetiska runkdrömmar är hämtade ur tidskrifternas ansiktslösa, anonyma vitväggserotik med en minimalistisk böjträfetisch. Mitt hem skulle om jag fick inreda det alldeles själv antagligen se ut så här i ena änden av en nerlagd och invändigt vitmenad industrilokal


och i den andra skulle det stå en säng invid en jättelik skinnfäll. Allting annat skulle vara dolt bakom sinnrika dörrar och väggar, utom ett stort loppischict krus med några minutiöst slarvarrangerade blomstackare (komplett med ett par fejkfällda kronblad och en låtsastappad sidenscarf i matchande kulör bredvid på de svartlaserade halvmeterbreda golvplankorna*).

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter att få bo så. Avskalat, rent, öppet. Fritt! från allt som belamrar i såväl bokstavlig som bildlig mening. Eller om alltsammans grundar sig i att städning är mig så förhatligt; jag skulle icke hålla det för omöjligt. Alltnog: med åren har min dröm alltmer kommit att anta karaktären av vision, och sen barna kom har den nästintill förvandlats till komik, åtminstone sedd i relation till mig själv. Efter några år begrep jag att jag var tvungen att kapitulera inför deras väsensskilda smak och ordningssinne för att inte frätas sönder av irritationen över att mina alltmer uppgivna försök att hävda min egen inredningsstil konstant ramponeras av de påhittiga döttrarna. Som är övermåttan förtjusta i att pynta, och som gör det precis överallt:

Man kan få taskig matsmältning för mindre

Den för mig enda möjliga överlevnadsstrategin är att gå in i dem och se världen, eller åtminstone pyntet, med deras livsbejakande blickar. De älskar alla saker och alla färger – samtidigt. De klär sig i alla sina favvoplagg utan att ägna en tanke åt fantasihämmande surhänsyn som huruvida de harmonierar eller ej. De omfamnar lyckligt glitter volanger trollspön baddräkter peruker pippilotter barbies traktorer pepparkaksformar hopprep ja allt som berikar. Det tomma och vita som jag omhuldar så framstår väl snarast som sensorisk deprivation för dem, som ännu inte tröttnat på nånting här i livet.

Leve de!

*Fabrikslokalens betonggolv har jag självfallet låtit lägga mångsekelgammalt trägolv på. Fattas bara.