a cunning linguist

På väg till den pöschkans centralorten med döttrarna i bilen: i backen upp mot kyrkan får jag syn på en granne och säger till barna, som är förtjusta i dennas husdjur:

"Titta, där går Hundeli med môpsera."
"Möppsera", repeterar Lillis.
Oj, tänker jag. Säger: "Mopsarna heter det egentligen. Men det är många här som uttalar det môpsera."
"Mopsarna", upprepar Lillis, inte det minsta förvirrad.

Motbilden till den glimten är en från Frankrike, när kören stämde upp en av bitarna från utantillrepertoaren, en som jag inte kunde eftersom jag ännu inte varit med så länge. Melodin var inte svår, inte altstämman heller. Men jag kunde ändå inte sjunga med eftersom jag inte förstod texten. Hur jag än spetsade öronen och rådbråkade mitt sammantagna glosförråd kunde jag inte bli klok på vilka ord det var. Inte förrän långt senare, hemma på nån vanlig körövning, fick jag noterna: Viva tutte le vezzose donne amabile graziose che non hanno crudeltà. Och kunde äntligen sjunga.

Medan mina små super in språk via fonemen – till och med Lillis klarar vissa rader ur Abbas låtar – nalkas jag själv nya ord mycket mer visuellt. Jag vill, ja formligen kräver att få se hur de ser ut för att våga fatta ett grepp om dem. Behöver jag säga att jag har det oändligt mycket kämpigare än de små och oförfärade? Har jag begripit saken rätt övergår språkinlärningen från den ena till den andra hjärnhalvan omkring sjuårsåldern. Det visar väl om inte annat ovanstående.