ninety tons of thunder

Billingebejbs svar är ögonblickligt och gör mig smålycklig på det där sättet som egentligen är den dyrbaraste glädjen: gärna, vill hon ta sig ner till stationen och fika en stund med mig mellan mina tåg. Stunden, den lilla, flyger förbi på sprittande ärlevingar. Mötet blir också en sorts hemkomst, en återvändo till ett smultronställe.

Jag skulle kunna säga egentligen är vi inte så nära vänner men jag vet inte längre vad det betyder. Att vi inte ses så ofta, kanske. Men hon är en av dem som tar emot mina skeva egenslöjdade föremål och ställer dem på hyllan märkt med mitt namn så som man mottar sitt barns teckningar flörtkulepynt och säregna associationer: de värderas alltid bara utefter givarens förutsättningar. (Den liknelsen födde sig själv vid ett samtal med Larsson härförleden. Han förstod precis, och sa Din hylla finns alltid kvar här hos mig. Jag vet, min vän. Jag vet ju det.)

Som så ofta är det fråga om selektiv varseblivning i det här fallet också. Inget i min omvärld har egentligen förändrats. Det är jag som inte förmått fästa blicken på dem, på Billingebejb och de andra hyllinnehavarna, eller, om jag trots allt ibland sett, inte vågat tro att det kunde stämma: att de kunde vilja finnas för mig. Eller

jag har inte tyckt att jag kunnat ge nånting, och därför inte kunnat med att ta emot nånting. Hur kul är det att sitta och höra nån älta sitt ändlösa krisande, hur givande är det? Snarare: givande är det – ett ensidigt givande och inget tagande alls. Så har jag tänkt. Fast

samtidigt har jag själv ju ett stort behov av att få ge. För mig är det ett tagande att få ge nån den uppmärksamhet som behövs för att h*n ska få processa nåt som h*n går och släpar på. Ge nåt som behövs. Vara en som behövs. Den enorma lättnad som infann sig genast jag formulerat för DD att min stegrade ilska gentemot honom i själva verket grundade sig i frustration och sorg över att aldrig ha fått känna mig behövd av honom trots att han varit så viktig i min egen process, den lättnaden beror kanske till stor del även på att jag faktiskt talade om för mig själv att andra också vill känna sig behövda – av till exempel mig.

Att ta emot det andra vältrar över en, att agera bollplank i stundtals tjatiga samtal om andras problem är inget betungande. Oegennyttigt är det självklart inte heller, tvärtom: man gör det för att få bekräftelse, för att befästa sin plats i ett sammanhang. Än sen? Att bevekelsegrunderna delvis är egoistiska gör ju inte resultatet mindre värt eller engagemanget påmålat. Så

inte helt osannolikt är det att det funnits ett stråk av självpåtagen bestraffning självvald exil självdiagnosticerad social spetälska i mitt sätt att inte kunna våga? vilja? skönja nåt gott för min egen del de senaste åren. Men nu när tåget gör uppehåll i Töreboda faller över stationen ljuset från en sol så fylld av tillförsikt som bara vårsolen är tiden närmast efter att ha efterträtt den trötta och uppgivna vinterkollegan.