tell me when the whistle blows

Inte är det som förr att åka tåg. Det är dyrare och krångligare och marginellt bekvämare; biljetten, den har man i mobilen eller på ett papper man själv har printat ut därhemma (vilket gör att jag känner mig som en falskmyntare, och en pinsamt tafflig en till på köpet som använder gamla slaskpapper med redigerade råöversättningar att skriva ut på: det ser ju inte ens ut som en riktig biljett); förfriskningarna som serveras är lika relativt dyra som förr men oändligt mycket godare – man kan rentav köpa vin ombord; det finns eluttag där man kan stoppa in sladden till exempelvis sin dator. Det finns inga vattenkaraffer av glas mer på väggen i varje kupé – det finns över huvud taget knappast några kupéer kvar – och det finns inte längre nån ordentlig plats för bagage. Men fortfarande blåser stinsen i visselpipa när tåget avgår från stationen. Ibland känns det som om den där korta, sakliga drillen är det starkaste bandet bakåt genom tåghistorien.