tangent tears

Det var nästan lite perverst det här. Som att klämma finnar, fast nyttigt och meningsfullt på ett sätt som man alltid har önskat att finnklämning skulle vara.

Igår märkte jag att det var svårt att skriva å. Jag såg på skärmen att å:na i orden fattades och när jag kände efter var tangenten lite stum i trycket, åkte inte ända ner i botten. Då skakade jag lite på tangentbordet och problemet upphörde. Idag upptäckte jag efter nån halvsidas översättande att det endast med viss ansträngning gick att skriva en akut accent. Akut? Försökte tangentbordet säga mig nånting? Eller var det mitt undermedvetna som kommunicerade med mig på detta sätt?

Som kvinna åtnjuter jag i en sån här belägenhet vissa fördelar som de flesta män saknar. De går där och sprätter med sin Leatherman i ett suspens... förlåt: suspekt falliskt hölster, och säkert kan de barka smärre träd, sänka en finnjolle och flå en grävling med sagda multiverktyg. Men in mellan knapparna på ett tangentbord når de inte. Det gör däremot jag med min vassa nagelfil från Scholl och min laserslipade pincett med livstidsgaranti.

Skatter ur t-bordets gömmor. Det var den lilla plastbrickan, förrymd
vid bortklippandet av etiketten på ett nyköpt plagg, som hade lagt
sig att vila under å:et. Ett blyertsstift hade hamsterfamiljen också
sparat på. Vindruvan låg inte i tangentbordet: den la jag dit som
storleksjämförelse.

Det här tangentbordet är förstås ingalunda mitt första. Tangentbord är närmast en förbrukningsvara och just det här fick jag begagnat via Maken efter nån han inte längre minns vem det var. Däremot trivs jag osedvanligt bra med det och vill därför behålla det så länge det går. När jag fick det var samtliga tangenter mörkgrå av ett odefinierat klibbigt guck. Med tiden har gucket nötts bort från de frekvent använda knapparna (om jag inte emellanåt hade tvättat händerna med tvål skulle jag antagligen ha haft fem utmärkta flugfångare på vardera handen nu), så att hela tangentbordet numera bara delvis ser ut som ett lortaktigt containervrak.

På F11 sitter funktionen "applicera mallen normal + inget indrag".
Den använder jag tydligen flitigt. Förutom x-knappen, som fått ett
uppsving i och med att jag börjat köra TagEditor, är det numeriska
tangentbordet däremot inte så välbesökt, och den arma nollan
rent impopulär.

Men å vad jag önskar att det hade kunnat berätta sitt livs historia för mig. Klägget på knapparna vill jag inte ens spekulera i vad det kan ha varit. Men nån gång under sin levnad måste tangentbordet ha härbärgerat en familj av håriga små individer, kanske hamstrar som pilade omkring där nere bland kontakterna och boade in sig med mjukt fnössel. Livnärde sig gjorde de på de matrester som drällde ner från datoranvändarens mun och haka – fortfarande fanns det tillräckligt med smulor och annat odefinierbart för att fylla ett litet visthus inför vintern. –Nej, jag har verkligen inte smulat nåt i mitt tangentbord! Jag äter inte vid datorn! Aldrig! Inte jag inte! Och inte dricker jag te vid den heller, och absolut inte kaffe, nej aldrig på tiden!

Efter att ha klämt alla fi– nej alltså, petat fram så mycket fnössel jag kunde med nagelfil och pincett skruvade jag isär tangentbordet, dammsög underdelen och torkade av skalet med en knappt fuktad trasa. Nu tycker jag att det ser fräscht ut som en nyduschad lodis, och det känns väldigt spänstigt att knattra på. Och det måste ju omvärlden få veta.