revolver upp

Bina har en anteckning om latent våld som tangerar mina egna tankar. Här på vischan känner jag mig trygg, särskilt på skogsvägarna när det är mörkt (björnar är såvitt jag vet inte nattaktiva) men visst har det hänt under senare år att jag känt av en ilning av obehag när jag gått ensam i nån stad nånstans. Varje gång det händer blir jag förbannad: min bild av Miss Gillette är inte en person som går omkring och är ängslig för folk. Det vittnar ju inte minst mina upplevelser genom åren om – alla möjliga bisarra situationer där jag låtit instinkterna hos det djur jag ju ändå är vägleda mig in bakom fasader och ner under ytor på kufar och otäckingar och inte hittat nåt illasinnat där. Avvikelser är inte ondska. Men hos såna som förefaller oklanderligt insmälta i allting blippar inte sällan signaler som får raggen att resa sig. Hittills har jag lyckats styra undan från dem

utan att banta livsaptiten, utan att krypa in i rädslans burka.

För snart tjugo år sen jobbade jag i restaurangbranschen. Var väl ganska uppe i varv: nu när jag från mitt bilbortskämda villaarsle sitter och ser tillbaka (det var då fan vad det knakar i nacken när jag vrider för mycket på den) kan jag tycka att det strängt taget inte behövdes ett träningspass efter tolv fjorton arton timmars i spring på restauranggolvet. Jag jobbade nästan varje vaken stund och skulle dessutom prompt löpträna. Ibland kunde det bli sent och slingan jag sprang på den tiden låg ju inte på landet, utan i rikets andra stad. Till skillnad från mina skogsstigar numera kunde man alltså möta folk där.

En kväll vid elva–halv tolv befinner jag mig på slingans bortre del, där som det bara är uppförsbackar kvar innan jag fullbordat varvet. Ett hundratal meter bort får jag se nån komma gående från andra hållet. Jag har ångan uppe och bestämmer mig direkt för att vara tydlig med var jag springer: inte byta sida på gångvägen och vela och hatta sådär som man brukar göra när man är undfallande och vill bereda plats för den mötande. Nej, jag ångar på där jag är. Men istället för att hålla sig på sin sida av vägen kliver mannen i sista stund över till min, brer ut armarna och hejdar mig.

Men vad fan är det här! Som motionär har jag en noja: hela löppasset blir värdelöst om jag tvingas stanna. Och adrenalinet pumpar ju redan för fullt. Grymt irriterad över avbrottet står jag löddrig och stampar som en påtänd travare i famnen på mannen, som verkar villrådig. Det är som om han har läst första kapitlet i våldtäktshandboken och genast ivrigt gett sig ut för att öva. Men nu då? Han har fångat ett offer. Offret varken skriker eller värjer sig. Offret blåser upp sig och blänger på honom. Va! Hon blänger! Det stod det inget om. Vad gör jag nu?

Han tvekar, men säger till slut: "I'm sorry, I'm sorry." Han är göteborgare, det hörs tydligt på uttalet.
"Ja ja", säger jag otåligt, "men släpp då!"
Ah. Äntligen en instruktion. Han lyder, och jag löper vidare i samma takt som nyss. Möjligen tar jag i en aning extra ge dig aldrig, mera mera mera kol för att kompensera för stilleståndet.

Först efter flera kilometer blir jag rädd revolver upp Och då blir jag fly förbannad på mig själv som blir det. Ingen jävel ska med min egen rädsla hindra mig från att göra precis vadhelst jag vill klart och skjut varhelst det passar mig en stöt i ryggen närhelst andan faller på ge dom vad dom tål Ingen!

Jag har sen barnsben ofta fått höra att jag ser arg ut när jag koncentrerar mig, att man har sett mig ute på stan men inte vågat heja eftersom nånting i min hållning avskräckt. Vilket djurs instinkter det är som lotsat mig genom tillvaron vet jag inte, men det tycks inte vara nåt man finner bland tamboskap annat än för att slå eller riva den. Jag vet att jag har det där djuret att tacka för att jag inte verkligen blev offer för nån typ av våld den gången. Hur många fler gånger det skyddat mig vet jag inte, men det måste vara åtskilliga. Och jag vårdar det noga, tro mig.

Erfarenheter som dessa ligger förstås till grund för vad jag så småningom kommer att säga till mina barn om andra människor. Mina döttrar! Fatta vilken mardröm att ha döttrar! Ja, vad ska jag lära dem? Vilka råd ska jag ge dem? Tordes jag skulle jag bara säga precis det: lita på intuitionen, på magkänslan. Kanske är det möjligt att i sinom tid säga så till den ena, eller båda. Men jag tycker själv att det vore snudd på kriminellt oansvarigt att råda sina döttrar till nåt sånt. Att sätta ut dem i skogen utan att ge dem en kompass – att förlita sig på att deras egna små otränade kompasser faktiskt fungerar. Vad är man för en förälder då?

Men alternativet är nästan värre. Alternativet är att lära dem att inte lita på nån tryck och tryck och tryck att inte släppa en jävel över bron lossa ankar sen för världen är så stygg Och hur mycket jag än försöker kalla mig misantrop är det faktiskt inte ett sånt samhälle jag vill leva i: där tilliten undergrävs av misstro hör hjärtat banka där raka ryggrader kröks av rädsla lägg benen på din rygg där vaksamhet håller alla dörrar till okända människor tillstängda revolver upp

Måtte jag, o måtte jag lyckas ge mina döttrar en orubblig självkänsla en kärna av renaste stål av känsligaste instinkter så att alla potentiella våldsmänniskor släpper taget vid bara ett bläng tjottabläng. Får jag bara önska mig ett enda som förälder, så är det det.