Mejl it tudej if it's onli tu sej ...

Det är inte ofta som Maken och jag får tillfälle att promenera tillsammans, men eftersom barnas mormor är på besök smet vi ut båda två samtidigt en timme.

Jobb pratade vi, förstås. Vi har inte så många att göra det med. På dagarna msn:ar vi (kanske för att det skapar en illusion av att vi faktiskt sitter på varsin arbetsplats och inte alls kan bara springa ner eller upp och babbla lite hur som helst; jag menar alla vill väl kunna följa tjej- och tanttidningarnas råd om att krydda sexlivet genom att under arbetsdan messa sin partner och antyda att man har raffiga underkläder på sig så att detta sen ska hägra för partnern hela dan och man knappt kan bärga sig utan sliter kläderna av varann redan på tamburmattan när man kommer hem efter en ansträngande dag på kontoret; ja ingen i dessa sextipsartiklar har barn såklart, för då får man vackert trava till dagis och hämta i sitt skavande raffset och hoppas att det inte blivit alltför svettigt när man väl är klar med matlagning lekning badning nattning och dråsar ner i soffan fullkomligt slut och renons på all sexlust och dagens eggande mess mest ter sig som ett skämt; alltså man vill väl kunna följa de här enastående sextipsen istället för att helt simpelt och tradigt, som vi kan, springa nerför trappan och visa upp raffsetet man har på sig och idka uppiggande äktenskaplig samvaro där och då istället för att få känna sig normal och hoppas på bolibompasex som alla andra småbarnsföräldrar, alltså det känns ju som en billig genväg till smidighet och glädje) fast det blir mest om lunchtider och liknande, och således: på promenaden pratade vi jobb.

"Det är så irriterande", sa Maken. "Enligt Googles riktlinjer så får man ab-so-lut inte säga brev. Nehej då. E-postmeddelande ska det heta. Det är ju vansinnigt. Förutom att ordet är långt och otympligt ger det fel signaler – ett meddelande är nånting kort och rätt formellt. Det behöver ju ett mail inte alls vara. Dessutom är det ju faktiskt ett brev, fast elektroniskt."
"Det ska heta mejl!" sa jag, som numera sällan har några jättebestämda åsikter om hur saker och ting "ska" heta. Det här har jag emellertid begrundat noga. Jag tog sats, beredde armarna på att det nu skulle komma att gestikuleras.

"Mejl är ett av de absolut suveränaste lånorden på senare år. Det betecknar nämligen en företeelse som inte funnits tidigare och som faktiskt behöver ett alldeles eget namn för att lätt kunna särskiljas från sina släktingar brevet, vykortet, paketet och masskorsbandet. Ett mejl är, som du själv påpekar, ett brev i digital form. Ordet är kort och enkelt och om det försvenskas går det dessutom utmärkt att böja smidigt på alla för svenskan erforderliga vis och fasoner."
"Hmmm", sa Maken. "Riktigt där är jag inte än. Vid svensk stavning alltså."
"Nähä, du skriver tape när du menar tejp?" sa jag retoriskt.
"Det är skillnad – jag var inte född när tapen tejpifierades."

Vi gick ett tjugotal meter till.

"Fast okej, du har kanske rätt", medgav Maken.
"Det vet du att jag har. Okej, e-post och e-brev funkar också för mig, jag är en vän av en rik synonymflora som du vet, men mejl är ju oslagbart. Det där med e- tror jag hänger med från engelskan där man är så illa tvungen att specificera "mail" för att visa vad man menar. Men det behöver inte svenskan. Den har ju inget annat mejl att förväxla e-breven med. Det kan liksom inte bli tydligare. Och kort, sa jag föredömligt kort?"

Nån bräsch kan man kanske inte påstå att jag går i för att införa ordet mejl i den svenska vokabulären. Men jag går samma väg som sagda bräsch. Och jag är nog ingen beståndsdel i nån majoritet när jag envisas med att stava smörgåsvirket bagel bejgel. Jamenar kom igen – hur tar man plural på en bagel? Hur väntar man sig att folk ska uttala detta ord i en löptext på svenska? Som läsare hakar man ofelbart upp sig.

Leve alla lånord som berikar vårt redan så vitala språk! Men precis som alla som flyttar till ett annat land får de nya orden vackert ta och lära sig prata svenska. Det är inte bara god ton, utan också klokt och smidigt.