dropped in diamond disarray

Sensommaren är det skrutt med. Ofta känner jag mig som i en inte alltför avlägsen dystopi där det är tretton plus och hällregn oavsett årstid. Tänk att det kan vara såna jättehål i ozonskiktet utan att det blir några i molntäcket – man efterlyser en smula konsekvens här, och vad gör myndigheterna, och det ena med det tredje.

Gungträdet om hösten. I hink-
gungan leker några äpplen nöjesfält.

Emellanåt rullar emellertid en gyllene dag ut sig framför fötterna på en och man kan låtsas en stund att det inte finns så mycket ozonhål E-tillsatser mördarsniglar fästingar algblomning fertilitetshämmande barnskoämnen och psykopater att gå och oroa sig för ska ta kål på precis all glädje som ungarna borde ha av livet och tillvaron.

Det väldiga trädet lägger sin egen heltäckningsmatta.

En sån den stillsamma glädjens dag fick vi idag. En picknick i skog precis så fuktmossigt grön att jag känner igen mig i den. En svampplockande make. En glad snartfemåring och så en liten kelsjuk tvååring som kröp innanför min stora jacka och höll maten så oändligt fint i sin lilla, kompetenta hand och fick mig att förundras över hur nån mänska kan äta ett potatischips så svindlande långsamt trots att hon har sån glupande längtan efter det. Och jag erinrade mig följande som jag läst kvällen innan:

Människan förstod sig icke på saktfärdigheten, hon begrep endast sådant som rörde sig i hennes egen hastighet. Berget som föll sönder och tallskogen som stod och dog och stenarna som växte upp genom matjorden förstod hon icke, icke ens sina egna naglar förstod hon, huru de tillväxte. Tiden kunde hon taga till sig, men aldrig saktfärdigheten. ... saktfärdigheten var ohyggligt mycket segare och starkare än tiden, tiden tog fort slut, men saktfärdigheten tog nästan aldrig slut. I saktfärdigheten var snart sagt allting samtidigt. ... Ett samvetsgrant och saktfärdigt genomlevat förflutet, det var det enda råämne som en hållfast människa kunde göras av.*

De är blekgröna egentligen:
jag har trixat med färgerna

Hemma väckte jag Lillis varligt och hjälpte henne cykla trehjuling en lång stund. Hon har genast begripit hur det ska gå till Så göö man! men benlängden förslår ännu inte riktigt. Det gör henne inget, hon är stolt ändå över hur bra hon kan, och jag ännu stoltare förstås.

Sen hjälpte jag Maken med en uppgift som gjorde oss båda sammanbitna och anfäktade av viss ruelse. Största apeln bär tiotusentals äpplen och slänger stönande under bördan av all denna ogallrade frukt ifrån sig lika många. Dieva, som med sin Kära maken hade trevligheten att titta förbi för några veckor sen, frågade vad sorten på det trädet heter; just då hade jag glömt det, men kom på det senare (utan att behöva fuska och titta på skylten jag plåtade när jag helt oförhappandes träffade på vår i alla tider okända sort på en äppelutställning i Göteborgs Botan för två år sen. Risäter heter den).

Stämmer på pricken, inte minst geografiskt.

Makens och min bisterhet kom sig av att det tar emot att vräka ut skottkärra efter skottkärra med vackra, goda äpplen i kökkenmöddingen. Använda mer än en bråkdels bråkdel av dessa äpplen förmår vi inte och eftersom detta är typ vischan finns här inte ens nån som vill ha hästäpplen. Kom och plocka nu snart innan allihop störtar sig i fördärvet!

*Ur Hummelhonung av Torgny Lindgren. Jo, det är humlors honung det rör sig om, inte honung av humleblomster. Hör du det Nilsson! Hummelvinge hummelvinge hummelvinge!