endast idag

Under barnas sex dar långa bortovaro har Maken och jag gått in för att dona i köket tillsammans. Förr gjorde vi det mycket; numera är gången den att en av oss lagar nåt vi är hyfsat säkra på ska få ett positivt mottagande av de båda små diktatriserna medan den andra gör saker med nämnda diktatriser. Men nu!

Tomatavdelningen på en stormarknad med smak för estetik och mångfald

En dag skördar jag tre gula lökar ur en av odlingsbäddarna. De är så späda att de mest liknar purjolökar; en svag rundning kan skönjas, men byxmyndiga är de näppeligen. När jag stryker av dem den tunna yttre hinnan skälver de lite men de har inget att frukta: de är i de bästa händer. Skivade till långt upp på det gröna får de sjunka ner i ett par rejäla klickar riktigt smör som när det smälter skummar som ett lyxigt bad. Värmen är den lägsta och jag låter lökskivorna dra sig i det ljusgula tills de är mjuka men knappast transparenta. Då får de relaxa på en tallrik medan pannan värms upp för att kunna ta emot levern.

Inte för hett! Inte segt grått torrt. Måttlig värme, längre tid än man tror. Salt, peppar. Men sås? Vad gömmer fataburen? Ah! en slatt rödvin. I med den innan levern är färdigstekt. På med locket, låt begrunda en stund. Själv står jag på huvudet i skafferiet igen och hittar grillsås med honung. Den bildar improvisationsduo med vinet på ett sätt som får mig att misstänka att de förhandsrepat i smyg. I denna budoar av vin och honung låter jag den unga löken möta sin brudgum levern, som i ljusbrun bröllopsklädnad döljer en förvånansvärt mör, snudd på rosa själ. Färsk tagliatelle blir deras bädd, och sviten är smyckad med salladsgrönt.

Jag hoppas de njöt av varann, för det gjorde vi av dem. Mycket.