quarter true of me

Läste nyligen att folk som kan skriva maskin utan att titta på tangentbordet kan lägga större del av tankeverksamheten på innehållet i det skrivna. De skriver också snabbare (tänka sig) och behöver ägna texten mindre efterkontroll.

Själv upptäcker jag då och då att jag gör enormt mycket slagfel om jag inte hör tangenknattret. Jag kör också sämre om jag inte hör motor- och övriga ljud från bilen, vägen och trafiken. Just nu försöker jag jobba. Jag har återupptagit arbetet med den roman jag höll på med när detta med dataspelen damp ner som ett fnittrande stjärnfall i alldeles äkta guld rätt i knät på mig. (Nå, stjärnfallet var egentligen en golfboll, och aldrig mer ska jag väl dissa golfare och golfande.)

Roman, således. Tar med ens emot. Detta vägande av minsta förbannade ord på knarklangarvåg. Hur långt är ett snöre? Ja hur långt kan ett gummiband bli? Huuur långt som helst. Och jag behöver musik och högtalarna till datorn tokglappar, så det blir hörlurar för idag har jag haft Heaven 17* i huvudet sen jag vaknade; jag trycker igång dem och fortsätter med stycket i boken. Och slår fel. Fel. Och fel. Jag hör inte vad jag skriver: tvingas backa, radera, korrigera, fylla på med blanksteg (första tangenten som tappar stinget är alltid mellanslaget). Men lugnad av Heaven come live with me, kiss the boys goodbye Den här plattan har jag lyssnat på fler gånger än jag kan föreställa mig come live with me, kiss the boys goodbye och nu tyckte tydligen förlängda märgen att det var just den jag behövde för att få alla dagens färgraster perfekt i fas come live with me, kiss the boys goodbye ingen gul kant på ena sidan av allt eller blå på den andra come live with me, kiss the boys goodbye och trots att refrängen upprepas så många gånger tappar låten aldrig i dynamik: man hör på Glenn Gregory att det händer saker mellan honom och den dyrkade, och när han kastar sig ut i den kiss the boys goodbyyyyyye som börjar 3:31 in i låten och varar till 3:36, då hisnar jag precis som jag hör att han gör, för där får han gehör för sin bön, och efter det är han stark och segerviss come live with me, kiss the boys goodbye! Jodå.** Det där var bättre än tangentknatter just nu.

*Som den k. läsaren säkert inte vet, möjligen då med undantag för Man Thursday, hämtade man gruppnamnet ur A Clockwork Orange, där den påhittade gruppen The Heaven Seventeen ligger listfyra med sin låt Inside.
**Nejdå. Egentligen är det inte alls så i låten, den är det sorgligt slut på. Men idag hörde jag den såhär.