Minstingen mop(p)sar sig

Familjens egensinniga bebis Lille George håller som tidigare nämnts på att erövra det talade språk som kallas för svenska. Bebiska har hon varit fena på länge, men i detta nya tungomål är hon novis. Detta hindrar alls icke att hon redan utvecklat egna preferenser för hur saker och ting bör och ska kallas.

En vacker eftermiddag vältrade barna och jag oss på gräsmattan framför huset, kittlades och var allmänt uppsluppna. Lille George redogjorde som vanligt för vilka trafikanter som passerade på vägen. Buss är det bästa som kan komma. De är solgula och väldigt fina. Kanske av det skälet får även lastbilar ofta heta buss. Cyklar är ycke och bilar är förstås bil. Motorcyklar heter däremot moppe, och fastän jag är en ivrig anhängare av laissez faire när det gäller barnens språkutveckling har jag ett och annat att erinra mot just den definitionen.

Observera vigselkättingen som förear de tu.

"Inte moppe", säger jag till Lille George. "Motorcykel."
"Moppe", svarar hon.
"Motorcykel", upprepar jag, "kan du säga det? Motorcykel."
"Moppe", envisas Lille George.
Julflickan fnittrar. Med sina fyra och trekvarts år är hon gammal nog att fatta skillnaden mellan moppe och båge och varför jag är angelägen om att skillnaden ska gå fram. "Motorcykel!" säger hon för att ytterligare demonstrera för sin lillasyster hur det ska heta.
"Moppe!" hävdar Lille George, nu med viss emfas. Hon tänker inte ge sig.
"Motorcykel!" mässar Julflickan och jag.
"Moppe!" står Lille George på sig. "Moppe, moppe, moppe!"

Sådär håller vi på ett tag under allt flamsigare fnitterattacker från min och Julflickans sida, men vi får ge slaget förlorat när Lille George börjar bli stött och ledsen över att hennes ordval inte respekteras. Hon menar allvar och kräver att också bli tagen på allvar. Vilket ju är en självklarhet. Handen på hjärtat: det händer att jag själv kallar min hoj för moppe. Men det är jag det! Och det sista jag skulle göra vore att kalla en hog för "moppe" med dess ägare inom hörhåll – min yngsta dotter har ännu inte klart för sig vilka konsekvenserna kan bli av ett sånt tilltag. Blotta tanken på vilka bloddrypande, benknäckande scener som skulle kunna utspela sig om vi går förbi en klubblokal där nåt kriminellt mc-gäng festar loss och får höra min lilla dotter hojta Moppe! Moppe! om deras värstinghojar gör mig nervsvag. För sin egen och hela familjens trygghets skull måste Lille George lära sig skilja på en moppe och en motorcykel.

Men tills vidare får hon hållas i sin språkarlycka. Och så får vi väl helt sonika välja andra promenadvägar än dem som löper förbi Hells Bandits föreningslokal en tid framöver.