når ikke vi pløjer og harver og tromler

På söndan är det inte mycket tid att vinka på.

"Vi åker in till Silkeborg, jag vill gå på Føtex och köpa mer kläder till barna. Och ymerdrys! Jag måste ju ha ymerdrys!"

Söndagsstängt Silkeborg. Tji ymerdrys för Miss Gillette. Men
finns det bara en skvätt vatten ansamlad nånstan i nån form
hänger barna aldrig läpp.

Eftersom Danmark håller stängt om söndagarna blir det dock varken barnkläder eller ymerdrys. Hade jag vetat det skulle jag ha tömt innehållet i frukostbufféns ymerdrysskål i exempelvis min ena strumpa bara för att få med mig nånting hem, men det är ju lätt att vara efterklok när man tagit för givet att den tredje tid som stod angiven på varuhusets dörrar var söndagens öppettider. (Det var det inte, såg jag på söndan, utan bageriets öppettider.)

Söndagsstängd lilleputtstad. Det nästan mest fascinerande är alla de
bonsaiserade träden av alla slag. Hur kan man få dem så små!

Egentligen inkluderade paketresan inträde på Legoland även denna dag, men redan på förhand hade vi insett att ingen av oss skulle orka två heldagar där. Danmarksvistelsen blev därför rätt kort, vilket i det här fallet var rätt lagom. Redan fyra dar efter hemkomsten propsade Julflickan på att få åka till Danmark "i helgen"; med Danmark menar hon förstås Legoland, men ändå. Själv gör jag mer är gärna returresa till just detta yndige lille land – och det inte enbart för att vi hade hälften kvar att se när vi beslöt att besöket fick vara slut innan nån blev hysterisk av trötthet.

Nyhavn.

Med tanke på att det hela skulle vara en resa främst för barnas skull såg mamman fram mot den osedvanligt otåligt. Första gången jag var där, 1975, lyckades jag förlägga familjens instamatickamera varför alla minnen jag har av det besöket faktiskt är mina egna (alltså till skillnad från det minnesuniversum som byggs upp av en serie foton i ett album och om vilket man inte kan vara riktigt säker på att man egentligen kommer ihåg allt som visas, eller att man skulle göra det om inte fotona fanns kvar). Nu pep ett litet ljusorange omentroll att tänk om du lägger ifrån dig kameran den här gången också, det vore mycket värre, fast vid närmare eftertanke är nog vår digitala systemkamera inte dyrbarare för oss än vad instamaticen var på den tiden för min pluggande ensamförsörjande morsa.

Sjötorp. Man känner ju igen husen ju!

Alltnog: minnen hade jag av förra besöket, men de sammanföll bara med mindre delar av den jätteanläggning Legoland har vuxit till. Minimiljöerna, förstås. Enastående: det stycke av parken jag tror imponerar mest på vuxna, som ser och inser megajobbet bakom alltihop. Våra barn är ännu för små att bli så värst fascinerade ens av hur smått allting är: roligast är om man kan trycka på knappar så att det sprutar vatten eller ljuder nån tuta nånstans i miljöerna.

Där blev jag så genomblöt! säger Julflickan som sitter i
mitt knä när jag knåpar ihop den här anteckningen.

Men det fanns så mycket annat! Överallt små tåg- eller båtbanor som man kunde ta sig en tur i för att få se legolandskapen från andra håll. Jättefina lekplatser där alla kunde hitta nåt att roa sig med. Hemskt blöta fontänsystem som blev en av de klarast lysande höjdpunkterna.

Safarimiljön var superfin, fast det lilla tåget svischade igenom så fort
att man knappt hann se vilka djur som fanns med. Tur de stod still i alla fall.

Eftersom vi var smarta nog att inte åka under högsäsong gick allt lätt att se, och det var praktiskt taget inga köer till nånting. Annars skulle det hela ha blivit tämligen påfrestande och mer jobbigt än kul för såpass små barn. Nu blev besöket så lyckat att Legoland lär bli ett återkommande utflyktsmål det närmaste decenniet. (Visst är det skönt att ha allting utstakat för sig.)

En stork på ett kyrktak i Ribe, som vi numera vet är
Danmarks äldsta stad (700-tal).

Inte minst nöjd är jag med hur väloljade Maken och jag hunnit bli som familjemaskineri: varenda sekvens av lillsemestern klickade lydigt på plats – rätt plats! ingalunda en garanti! – och med undantag för att Lille George lessnade totalt på att åka bil när vi hade en kvarts färd kvar till första kvällens natthärbärge blev det inget bråk av nåt som helst slag på hela tiden. Maken tyckte att han och jag fick för lite (noll) tid på tu man hand. Och si! där är vi också ense! Samtidigt är ju såna här projekt oerhört mycket mer sammansvetsande än alla romantiska/ansvarslösa/frihetsskimrande/löksoppa stunder, som förvisso kan vara berikande men sällan särskilt utvecklande.

Han kommer till henne på knä.
Nånstans i Lego-, förlåt, Nederländerna.

Men hallå – ymerdrys då? Vad är nu det? Jo, det är nåt jag hittade på frukostbuffén och testade. "Krossad råg" påstods det vara, men sanningen är nog snarare den att ett stort tråg farinsocker har fått lyssna till en inspelning av råg som susar på en snart utdöd dansk dialekt. Nå, då är farinet åtminstone lite lingvistiskt initierat och har därigenom en plats i min frukostfil. Gott var det också.