Solglasögonen skymmer salmonellan

Susanne Ringell igen. Efter Katt begraven kändes En god Havanna – besläktat först lite mager, eller gles. Den är ju också mest ett album med bilder. Men den tätnar snabbt och släpper en inte.

Man kan också se den som en retsam njutningsfull workshop: vad kan man göra med ord? Vad kan ord göra med folk? Vad kan folk göra i ord? Och vad gör de mellan orden? Helst skulle jag vilja sitta och skriva av långa stycken (nå: inga stycken är nu så värst långa; det här är av flera skäl läsning för stressade) men det går ju inte, nej läs själva istället, den som ser sig som språkare – på vilket sätt det vara månde – ska läsa detta. Det är en sorts väskryckaraforistik som är omöjlig att värja sig mot: jag kan inte dölja mina reaktioner medan jag läser eftersom de överrumplar så, eftersom allt är så oväntat. Glimglimtar jag silat ur stilistiksanden:

påtårsnöjd asfaltsrygg misslycklig kvinnopillra handplockade karelare vemodsskred munkar och minnen far förbi smörmitten Jag har klorofyll i handväskan och ingenting som skymmer min avsikt fegfundera våldskrank en skamsen spade som möjligen har dödat en orm. Hugg ett blekrosa brak varuhusguld rangligt à jour tröstevilja erfarna primörer hunden som heter Zeus-Håkan berättaroman njutmun de färdiga versernas färdiga söndagsspiltor siamisera skogsdum klistervacker första härlighetsgången själens oslingade brunett rödglöda apfelstrudelmun Jesu blodförgiftning vrålgrön en sol som inte bryr sig om saknad Dela en flaska vodka mellan dina oförenligheter, dela olika så att var och en får sitt. Minns plötsligt att du är en människa.