Hästen går i hagen, skrattar och är glad

Dieva skriver om hästar i sommarhagar och med tanke på gårdagen känns detta som en stafettpinne jag gärna tar emot och springer ett litet stycke med.

I sjuårsåldern blev jag elakartat men benignt hästbiten, en åkomma som det tog halvtannat decennium att få bukt med. Själva kärleken till de stora fyrhovingarna är förstås kronisk, om än latent, och i min bukett av favoritdofter ingår flera som är hästrelaterade. (Till och med lukten av stall; men när jag första gången steg in i Göteborgs fältrittklubbs enorma stall, som på den tiden låg i Bö, mitt inne bland villor och radhus och kvartersbutiker, blev det utan konkurrens starkaste intrycket en stank av ammoniak så bedövande att jag på allvar trodde att jag skulle kvävas. En lång stund var jag övertygad om att jag inte kunde ta ett enda andetag där inne; men lika tydligt minns jag hur jag resonerade med mig själv om att alla andra ju gick där och andades och levde och att jag därför också måste kunna göra det.)

Sommarhagen har tagits i bruk för året. Nu kan vi se hästarna från
köksfönster och balkong. Få ljud är så trivsamma som frustandet
från betande hästar helt nära.

Den lojt stigande ångan av solvarm häst är en doft jag aldrig kan bli mätt på. Girigt drar jag in den tills näsborrarna vrängs in i sig själva och det blir omöjligt att känna nånting alls: såna här dofter njuts bäst som stråk näsan fångar upp när man går förbi, knappt mer än en förnimmelse. Men ibland kan jag inte låta bli att gå tillbaka till just den fläck där doften kändes, och igår hade jag dessutom barna med mig. De tycker om att titta på hästar.

Bäst vi stod där och njöt av värmen och vyn kom Hadji fram till stängslet. Jag såg att hans grimma hängde på trekvart och gissade att ägarna inte skulle bli glada om han tappade den i det meterhöga gräset där de aldrig skulle hitta den igen. Därför hukade jag mig in under tråden och krängde rätt örat som kommit utanför nackremmen. Hadji snosade på mig och tackade på hästars otacksamma vis genom att klia pannan hårdhänt och länge mot min rygg. Jag njöt av hans starka goda hästlukt och hans kamratskapsbetygelse.

Grimma och flugfrans på plats igen.

När jag klev ut ur hagen igen sa Julflickan: "Men mamma! Man ska väl inte gå in till hästar man inte känner heller!"

Det har hon förstås helt rätt i, så liten hon är. Och jag umgås ju inte på nåt särskilt nära sätt med de där hästarna. Men jag pratar med dem varje gång jag går förbi, och jag har bytt andedräkt med dem allihop. Så visst känner vi varann.

Och visst finns suget kvar, suget efter beridenheten, även om jag kanaliserar den till motorcyklandet numera och tycker att den sortens rytteri passar mig mycket bättre. (Fast idag fick jag reda på att en halvdags barbackaridning på fjording väntar om sex veckor – det ser jag fram mot med stillsamt puttrande förväntan.)