You've got fascinating onions, they bring tears to my eyes

Och fredag, och tågdag. Och jagdag: ett ensamdygn som väl hade känts som frihet fullt ut om jag inte hade proppat en fjällvandrarrygga full med saker jag tydligen anser av nöden för att överleva två halva dagar utanför hemmets fyra väggar. Eller trettiosex, eller fyrtiofyra, eller hur många de nu är: en definitionsfråga, det, och i nån mån en metaforisk.

Men tänk det: att sticka iväg utan en enda pinal att bära på! Att ha allt det viktiga i fickorna, och allt det viktiga skulle vara plånboken och mobilen.

Förr i världen hade jag det så. Då hade jag ingen mobil heller (för det hade ingen) och plånboken var i alla världsliga avseenden för det mesta tom, så jag hade inte ens behövt fickor. Freestylen, som var med mig överallt, satt ju uppträdd på ett bälte.

Sådär drev jag omkring ibland på somrarna. Jag och några tjejkompisar liftade en del, ihop eller var för sig. En gång kom jag hem efter en eller annan tokvecka i den absoluta ansvarsfrihetens soldaller. Jag anlände till stationen och hade flera kilometer kvar till området där jag bodde. Gå orkade jag inte; lösa bussbiljett var under min värdighet, en sorts fusk. Istället fick jag lift med fyra halvtankade äldre (allt är ju relativt: jag var väl en sexton eller sjutton) gentlemän i en slagskeppsliknande raggarcab. Efter lite inledande prat räckte en av dem fram en ölburk mot mig. "Nej tack", sa jag chippert. "Jag är nykterist."

Baksäteskillarna makade sig förfärade längre bort från mig. Ingen sa ett ord under resten av färden. Jag blev ordentligt avsläppt på begärd plats, tackade för skjutsen och stängde bildörren efter mig. Just när jag skulle vända mig om och korsa vägen tog en av dem ett djupt andetag och hävde ur sig: "Men du har jääävlit schyssta lökar i alla fall!" Varpå ekipaget försvann norrut i ett moln av julidamm som singlade ner som glimmerstoft över mig.

Välsignade slynglar: jag såg er aldrig mer, men om ni hade vetat att det där var ord som kom i precis rättan tid skulle ni kanske ha väntat tills jag hunnit tacka för komplimangen åtminstone. Jag som tyckte mina bröst var så små! Att då få höra en sån sak av en som inte hade nån som helst baktanke med eller förpliktelse att säga det: just därför visste jag att det var ärligt menat och just därför blev det nåt jag fortfarande bär med mig. Det sitter kvar i ryggen och det sitter kvar i huvudet.

Och om nån har undrat över bloggvinjetten, så … Löken i den är en bild av den enorma vikten av att försöka glädja folk omkring sig – antingen man känner dem eller inte.

Lökarna i denna anteckning har jag målat själv, fast de föreställer inte Knoll & Tott ens i metaforisk mening. Jamenar: mina k. läsare får ju inte gå omkring och tro att den ena är röd och den andra gul på mig! Nog för att jag har mjölkkörtlar i armhålorna, men det vore ju förskräckligt att ha en gul och en röd lök!