time won't give me time

Maken förklarar 24-timmarssystemet för Julflickan. Hon greppar det väl inte fullkomligt, men ser heller inte ut som ett frågetecken alldeles. De räknar dygnets senare hälft runt urtavlan och läser unisont tjuett, tjutvå, tjutre, tjufyra. Lille George säger Ti-taa (det betyder tick tack, klocka).

"Vet du – jag minns stunden när jag fattade det där!" erinrar jag mig, inte utan nostalgisk upphetsning. "Jag kom på: Aha, det är plus två på entalssiffran och plus ett på tiotalssiffran … det blir ju plus tolv! På kvällen är det plus tolv!" Jag pekar ivrigt. "Där stod jag! I badrummet här på övervåningen!" (På den tiden var detta mormors och morfars hus.)

Nån halvtimme senare ligger bägge döttrarna i sängen med varsin vällingflaska och väntar på att deras pappa ska komma och läsa för dem. Jag faller i trams när jag kommer in i sovrummet och ser dem.

"Ämen kolla vad gulliga dom är, det är inte sant, sno dig, du måste titta! En vällinggrop!" ropar jag till maken.
Julflickan, troskyldigt: "Ska du blogga om det?"

Hmm, lilla älskling. Ingen dum idé.