that's when I jump

Jag är ju knarkare. Endorfinist.

Laserblå har fått med mig på gympa. Det började idag och jag är fortfarande hög. Så infernaliskt jobbigt! Så fånigt kul! Så oerhört välgörande att bara vara i ett här och ett nu där man banne mig vare sig hinner eller orkar tänka på nånting annat och efter vilket man är lika lycklig som köttfärsfärgad i nyllet (i alla fall blir jag det. De flesta inte, och jag begriper inte hur alla dessa människor är skapta som det inte syns på att de har stått och skuttat frenetiskt i över en timme. Själv ser jag inte klok ut).

Lat som ett gammalt oxkadaver är jag, men det var längesen jag kunde konstatera att mitt psykiska välbefinnande är direkt proportionellt mot min fysiska aktivitet. Blir jag deppig hjälper det i de allra flesta fall att gå ut och powerpromenera i nån timme. Då kommer de ljusa och framåtriktade tankarna igång. Och så blir det ju en positiv spiral där jag känner mig starkare ju mer jag vet att kroppen orkar. Vetskapen om detta lyckas för det mesta vinna över lättjan, om än med smal marginal ibland.

Nu: packning.