get you back on the right track

Innan det går och blir fredag igen ska jag visa ett par bilder från den gångna helgen. Den tillbragtes i Kalmar hos Lille Georges gudmor och gudsyskon. Jag hade bävat för tågresan, som från oss går på tvären över landet och därför spänner över sex timmar och fyra byten: cirkus Gillette tar som regel bilen när den ska nånstans så det var första gången på evigheter som jag nyttjade det rälsburna alternativet, och första gången nånsin ensam med båda tjejerna.

Men barna var snällare och jag bättre organiserad än jag hade vågat räkna med, så särskilt ditresan blev en närapå lustfylld upplevelse. Väl framme togs vi så emot av bästa väninnan tillika värsta värdinnan som hade planerat det mesta precis lagom mycket. Eller vad sägs om att börja besöket med att fika i en chokladeria/cafeteria i stadsmuren? Jojo.

Lille George fick en egen liten godispåse och var

hur stolt som helst över att få sitta mellan

storbarnen på bänken

Sen var det två tanter och fem ungar hela helgen och allt fortsatte att gå som på räls – vi tittade till och med på På spåret! Och sent, när barna låg och sov, satt vi mammor med fötterna från varsitt håll in under samma filt och pratade liv och lust och kris och kras och knas och gris och grus och rus och ljus och dunkelt dis, och det häpnadsväckande men kanske egentligen inte så förvånande inträffade att det geografiska avståndet till allting också skapade en mental distans hos mig: en välsignat välgörande.

Hemresan var egentligen inte alls särskilt smidig, men då var jag så uppfylld av min tillfrisknade beslutsamhet och av vetskapen om hur bra jag var på att åka tåg med mina båda barn – och det faktum att jag för första gången i livet hade lyckats steka pannkakor som liknade och smakade som pannkakor! Eat that! – att jag bara mös och fnittrade, också när Lille George fick ett oförklarligt raseriutbrott som resulterade i säkert en kvarts gallskrik och gjorde oss till ett sånt där sällskap som alla andra i samma vagn bara hatar. Det orkade jag verkligen inte bry mig om. Jag har varit medresenär åt såna i hela mitt liv – nu är det min tur! Och sen retur!

Tusen tack till, L!

Det är sånt här som är så bra att lägga på minnet vid besök
i främmande städer. Där kan ju allt möjligt mystiskt inträffa!