I'll be right back after this

Ja, alltså, ursäkta sändningsuppehållet, jag har varit och fått en dotter till bara. Ska inte orda särskilt mycket om det, för det gör jag ju på annan plats, men jag känner verkligen ett trängande behov av att få meddela världens mirakeltroende att det nu går bra att komma och studera mig.
Det rinner nämligen bröstmjölk ur mina armhålor.

Någon dag efter hemkomsten från BB kände jag att jag hade en spänd liten böld i utkanten av ena armhålan. En finne, en sån där som saknar utgång och därför sitter och jäser under huden. Uäh, tänkte jag med äckelblandad förtjusning och testade försiktigt med nypan kring kulan. Tvärtemot vad all erfarenhet tipsade om vällde det genast ut en riklig mängd gulvitt gojs ur nån por som tydligen ändå fanns. Slut tog det aldrig heller, och tog jag i för kung och fosterland sprutade varet ut i en spindeltrådstunn stråle som säkert skulle ha kunnat slå ut ögat på en mindre gnagare. Det hela var precis så fascinerande att det balanserade på gränsen till vad man kan med att bekänna utan att skämmas öronen glödheta.
När jag senare samma dag upptäckte en liknande böld även i den andra armhålan blev jag dock misstänksam. Ett test av fisteln avlöpte ungefär som förmiddagens försök, och jo, jag tyckte allt att den framvällande vätskan var för tunn för att vara var, och framförallt att den inte luktade som var gör. Där stod jag med den nyssförlöstas förvirrade och groteskt uppsvällda bröst som spände och värkte som våtvarma vattenmeloner (inte för att jag med säkerhet vet att en våtvarm melon lider, men jag föreställer mig livligt att den måste göra det, till exempel ifall man kör den på maxeffekt i mikron en god stund) och såg hur mina misstankar alla drogs åt samma håll. Kunde det vara så att ... att faktiskt ...

Jodå. Den gulvita vätska som går att pressa fram ur armhålorna på mig är verkligen bröstmjölk. (Nu förstår ni kanske bättre hur plågsamt det är när brösten, yrvaket likt en utrikesminister tagen på sängen av en tsunami, sätter till alla klutar och pumpar vartenda litet skrymsle fullt med mjölk åt en bebis vars magsäck rymmer ungefär tre matskedar.) Om jag hade varit sugga skulle inte ens pellen ha behövt svälta ihjäl. Om jag hade varit amma skulle jag ha kunnat jobba åt fyra--fem shakespeareanska ätter samtidigt. Men nu -- vad ska jag med all denna mjölk?
Kanske är den bra som deodorant. Kanske avger den nån lukt som gör att min bisonjagande man inte överger mig och barnet i grottan. Fast förmodligen är det inga som helst evolutionära finesser med att ha bröstmjölksstigma i armhålorna: då borde det väl ha varit allmänt utbrett. Så om inte vetenskapen är intresserad av det här fenomenet får jag väl flytta till Lourdes, öppna en egen liten mirakelbod och slå mynt av det. Fan vet att en skönlitterär översättare kan behöva lite extrainkomster.