like a big pizza pie

Gårdagen innebar ett bakslag – bokstavligt talat: när det var dags att dekorera det av modren och fadren mödosamt hopknåpade pepparkakshuset ville det sig inte bättre än att Julflickan svepte omkull det med en ivrig arm.

Under monumental suckan ställde jag mig att baka ett nytt. Tack vare en okarakteristisk framsynthet hade jag en extra pepparkaksdeg liggande i kylen (om inte det är hus- och moderligt så vet då inte jag). Och som maken så förnumstigt påpekade: det nya huset blev faktiskt bättre än det gamla, så det var ju på sätt och vis bra att det gick som det gick.

De som bor på översta våningen kan
sticka ner sugröret direkt i flaskan

För dem av mina k. läsare som inte har själva har prövat på kan jag tala om att inte ens det enklast tänkbara pepparkakshus inte låter sig bakas, monteras och dekoreras i en handvändning. Därför hann vi inte färdigt igår. Och det här med att använda florsockersmet som klister, hur smart är det egentligen? Snabla svårt att få grejerna att sitta fast på huset om de är större än non-stop. Superlim? Har nån testat det? Är det bättre?

Alltnog: Sedan vi stängt av barnen för dagen tyckte vi att vi var värda en mugg glögg. Som av en händelse hade jag shoppat på mig en ny sort, en som var smaksatt med hjortron. Fram med den, på med glöggkastrullen, häll upp i glasmuggarna. Betrakta den guldgula brygden vars ånga dröjande immar igen muggarnas insidor. Lukta. Jo: hjortron. Smaka. Jaadå: hjortron. Sött men inte likörsött. Definitivt vintervärmande och snudd på godisgott. Men glögg? Nej, det vill ingen av oss kalla det. I så fall krävs att man kryddar lite extra själv, kanske med en stjärnanis och ett par kardemummakärnor. Det tänker vi göra med återstoden av detta flytande hjortrongodis.