The curtain's up and it's time to do the show

Ett kokt ägg till frukost. En lussekatt vid tvåtiden. Några tuggor pizza på eftermiddan. Kroppen var lätt som en stålfjäder när jag gav mig ut på springtur sen. Men var inte det som gjorde löpningen så lätt idag.

I nuläget vill inte ens korkstyva jag kalla mig för vältränad. Periodvis är jag det, men såna perioder brukar inte sammanfalla med vinterhalvåret. Som regel lägger jag helt sonika löpträningen på hyllan så fort det blir lite otrevligt ute och tänker inte mer på saken förrän det blir vår. Eller försommar. Eller högsommar. Den här gången resonerar jag istället som så att varje löprunda under vintern är dels mer än noll löprunda, dels ett sätt att undvika den årliga hysteriska rivstarten på träningssäsongen. Alltså har jag investerat i onödigt dyra träningskläder (om inte annat får detta snåljåpen i mig att släpa med resten av kadavret ut i skogen) och alltså kändes det som läge att dra en repa när familjen var hemkommen efter ett par timmars skyltsöndagande.

Kvart i fem en vårdag kan vara alldeles lagom för att jogga. Kvart i fem på högsommaren är det ofta på tok för varmt. Kvart i fem den första advent är det, oavsett vilket datum denna märkesdag infaller på, kolsvart ute. Lokala idrottsklubbens träningsspår är elupplyst men nu är det en gång så att den slingan inte tillhör mina favoriter. Envetet valde jag Kvarnarundan. Eftersinnande valde jag plattan Bloody Tourists med 10cc från walkmanmenyn. På med reflexer – vad de nu skulle göra för nytta mitt ute i busken – och på med volymen så mycket det gick. Och iväg.

Som jag hade vetat att jag skulle bli tvungen att göra sprang jag med blicken riktad uppåt: i mörkret går vägen inte att urskilja om man försöker titta direkt på den. Men om man följer himlens ljusare band mellan trädtopparna kommer man rätt; dessutom kan man då skönja vägen i det perifera synfältet så att man inte drattar i diket. Men, och det här var en intressant upptäckt för mig som är en höggradigt mental löpare, det går inte att se sånt som markens lutning eller hur lång en ovanligt lång raksträcka kan tänkas vara. Med mental löpare menar jag att om jag får för mig att usch, nu blir det jobbigt, så tror benen och lungorna och hjärtat att de inte orkar mer. Det gör de givetvis. Jag kan springa rätt långt – bara jag inte tror att jag inte orkar det.

Och idag: emellanåt fick jag ta i lite extra, och då förstod jag att jag befann mig i motlut. Jaha, och? Styrkan finns där. Inga problem. Bara att stå på. Dessutom dränkte musiken effektivt ljudet av min andning, så jag kunde inte heller höra mig själv flåsa och med ledning av det dra slutsatsen att jag var trött = att det var jobbigt. Istället lyssnade jag för första gången (och det här är en platta som jag har haft sen 1978, k. läsare) ordentligt på texten till The Anonymous Alcoholic (som i och för sig aldrig tillhört mina favoriter på det albumet) och hade ganska roligt åt den. Noterade också att ögonen emellanåt blev så frustrerade av att se allting i gråskala att de la ett rött raster över vissa delar av synfältet. Det röda försvann bara jag rörde blicken.

Inte förrän jag närmade mig länsvägen som jag måste korsa blev jag lite orolig. Bilar är farliga: de kan döda, och deras strålkastare sätter mörkerseendet ur spel en lång stund. Fort över, vidare på trygga grusvägen där på andra sidan. Men därifrån blev det inte helt mörkt mer. Ljusspillet från den stora industrin lyser upp oerhört mycket mer än man kanske tror och nu kunde jag faktiskt se vägen om jag tittade på den. Ökade farten, hade kunnat hålla högre tempo hela vägen antagligen.

Tryckte fram till From Rochdale to Ocho Rios och sträckte ut baksidan av benen. Lyssnade på den igen innan jag gick in, mycket upplyft av dagens fyspass. Ska absolut springa oftare i mörker. Och till veckan får sportaffären in de vinterfodrade löparbrallorna som hade tagit slut.