Drink me drink me drink me
På den uschliga centralorten nära oss finns en koloni thailändare, eller svenskar med thaibakgrund, som uppenbarligen är ganska företagsam. Loi krathong har jag ju redan skrivit om, och idag slogs portarna upp till en butik där det ska gå att köpa allt vad thaikökets recept kan kräva. Man premiärbjussade på vårrullar, men det var såklart inte den främsta anledningen till att vi tittade in.
Förmodligen är det nån defekt jag har, men gåtfulla, skumma och/eller odefinierbara saker i konserver från exotiska länder har alltid utövat en sällsam lockelse på mig. Släpp in mig i en orientbutik och jag vacklar ut därifrån, dignande under kilovis med burkar och påsar och paket
varav de flesta sen blir liggande och skrymmer i skåp och skafferi innan de flera decennier senare faller för mumiestrecket. (Ja, ni ser ju, k. läsare, att sjukdomsinsikt i alla fall inte saknas.)

De små flaskorna med juice har jag och döttrarna haft provsmakning av i afton, så de är nästan tömda. (Mest okomplicerad var litchiefruktjuicen, som smakade helt vanlig nektar, om än sötad i överkant. För att svälja ner grodyngeljuicen var åtminstone jag tvungen att övervinna en smärre äckelbarriär, men genom att intensivt tänka basilikafrön basilikafrön basilikafrön gick det att acceptera den aningen … ja, grodyngelaktiga konsistensen. Smaken var sötsliskig och gick hem stort hos Lille George. Aningen klimpig i konsistensen var även aloe verajuicen med honung, men den var friskare i smaken. Den kommer jag att köpa fler gånger, men den mörkgröna juicen på sötad indisk krasse kändes helt förfelad. Den smakade sockrad spenat, och om jag skulle bli sugen på sockrad spenatsaft kan jag ju enkelt mixa till det själv hemma. Och se, nu kommer nåt ni trodde jag hade glömt: högerparentesen.)

<< Home