Återigen till saken: Bokfråga 3

Det går så lång tid mellan varven att jag får dra det igen: den här bloggen uppstod eftersom Översättarhelena bollade en bokenkät till mig. Det är möjligt att hon börjar ångra det tilltaget, men hon håller i så fall god min i elakt spel. Under de fjorton månader, eller vad det nu är, som gått sen dess har jag lyckats besvara två av de där frågorna och känner mig i stort sett mogen att nalkas nummer tre, som gäller

en bok jag vill ha med mig till en öde ö.

Faktum är att jag aldrig har varit på nån öde ö. Skär och kobbar gills inte eftersom de ju är precis skär och kobbar, och om det står ett hus på en ö kan den väl inte räknas som öde? Just en ö med ett enda hus på har jag blivit utrodd till i ett roslagskt oktobermörker så kompakt att stenarna i vattnet inte ens syntes när båtbottnen skrapade mot dem. Hur vi kom fram dit vi skulle är lika obegripligt som allt annat med den där karln var. Om det nu hände över huvud taget: jag tvivlar på det ibland.

Overklig var också färden till en annan ö, en ö som var allt annat än öde men som för mig var den ödsligaste jag satt min fot på. För en herrans massa år sen sa jag ja till att fara över nyåret med min mor till Venezuelas Gotland, ön Margarita. Varför jag gjorde det är svårt att riktigt bli klok på: förmodligen var det ett utslag av nån sorts snällhet som väl rätteligen borde kallas mesighet. Att åka bort i två veckor var nämligen det absolut sista jag önskade mig just då: jag var nyförlovad med en som jag hade väntat och väntat på i åratal och ville förstås bara vara i hans närhet – förutom allt annat så bara för att kontrollera att han fanns kvar, att han inte försvann hux flux. Vad som helst kunde ju hända under loppet av de där veckorna … I vanliga fall är jag inte den som oroar mig i onödan, men när jag anträdde den här resan gnagde såna tankar inombords.

Att resa är att läsa. Helst nånting tjockt, så att jag skulle klara mig på en och samma bok hela bortovaron. Men vad finns som är så stadigt att det kan räcka för mig i två veckor? Av en god vän blev jag rekommenderad Stephen King. Nej tack, gillar jag inte, sa jag. Nehej, vad har du läst av honom då? undrade han, och jag nämnde en titel. Jaså, nej den är ju inget vidare, men den här kommer du att gilla, jag lovar! Möjligen var det bokens omfång som fick mig att tacka ja till The Stand, nån sorts utökad eller oavkortad author's cut på ungefär tolvtusen sidor i myrbokstavspocket.

The Stand är en dystopi, en skildring av vad som händer när merparten av jordens befolkning stryker med i nån sorts farsot. Kvar blir små befolkningsspillror som förstås genast bildar fraktioner och börjar bekriga varann i rent överlevnadsraseri. Frånsett det faktum att allting i hela boken, från person- och miljöbeskrivningar till intrig, stilistik och moralvärderingar, är bedövande förutsägbart, så råder ändå en oerhört kuslig stämning från i stort sett första sidan. Det börjar otäckt och blir bara värre och värre. Folk gör vedervärdiga saker när kampen om föda och husrum släpper fram deras värsta sidor. Alla snälla straffas ut på ett tidigt stadium och hade man kvar nån tro på mänskligheten när man inledde läsningen så befrias man definitivt från den bördan i god tid före sista sidan.

Impregnerad av denna gruvliga läsning genomled jag veckorna på ön. Det konstanta regnandet* var en dyster tvilling till stämningen som boken frammanade. Likadant var det med den påtvingade samvaron med en person vars sällskap jag skulle ha undvikit om situationen inte krävt det för min överlevnad. Det gällde att bita ihop och vara en duglig lagspelare för att inte de ännu ondare snubbarna skulle besegra oss.

I sydamerikanskt tempo masade sig dagarna fram, men långt omsider blev det ändå dags för avfärd. Vi skulle flyga inrikes till Caracas för att där byta till ett plan hem till civilisationen. Var det en strimma ljus där vid horisonten? Nej, jag tordes inte ta nånting för givet förrän jag verkligen stod på svensk mark igen. Och de onda aningarna visade sig befogade med råge: på den lilla lokala flygplatsen rådde fullt kaos. Normalt för den som var van, kanske, men ett oöverskådligt inferno för en som vuxit upp med ordning och reda och löning på freda. Köerna till incheckningen (om vi tillämpar en fördomsfri definition av begreppet kö) ringlade sig lika ändlösa som svällande av kylskåp tvättmaskiner mattrullar husdjursburar jättelårar nödtorftigt hoptejpade pappkartonger cyklar och så folk folk folk. Skyltarna över incheckningsdiskarna var visserligen klart och tydligt skrivna, men vilken var den rätta? Ingenstans stod det Caracas trots att mängder av plan rimligtvis måste ha den destinationen. Och så tiden: klockan tickade plötsligt fort som för en filofaxist, och ingenstans kom vi i vår kö – om vi nu inte hade hamnat mellan två eller tre köer – och snart var incheckningsmarginalen slut, nej nu var den det, nu var det försent att checka in, och det var ju det jag hade vetat hela tiden, jag hade vetat att jag aldrig skulle komma därifrån, jag skulle få sitta där och ruttna i regnet i djungeln som han i A handful of dust och jag skulle aldrig mer få se min älskade, aldrig få ta hans hand i min, aldrig mer bli sluten i hans famn aldrig mer byta mjuka tankar med honom viska i mörkret veta att jag var jag att jag var älskad aldrig mer aldrig aldrig

mer

men sydamerikaner är nu en gång inte spanjorer och nån vänlig mänska förbarmade sig, hjälpte oss till rätt kö i en annan del av terminalen, talade om att man måste veta vilken region man skulle flyga till, det var det som stod angivet på skyltarna, och sen satt vi visst på planet och jag minns det inte, var för chockad för att ha några visuella minnen av hur den färden tedde sig, men uppenbarligen kom vi fram till Caracas och flygplatsen där

och där, ja där:

bolaget vi flög med hade gått i konkurs, eller om det var nån sorts generalstrejk, jag minns faktiskt inte det heller riktigt, men i Madrid rådde i alla fall också totalkaos. Avgångstiden för vår flight sköts hela tiden fram med en halv eller en timme men nån orsak till den alltmer utdragna förseningen gavs inte, och till slut uppstod en revolutionär grupp bland de amerikanska resenärerna som försökte storma ett personalutrymme för att tvinga fram ett besked. Beväpnade väktare kväste upproret alltmedan den väntevana sydamerikanska passagerarkontingenten (och så vi) satt lugn och åsåg spektaklet. "Lugn" var förstås inte vad som fick mig att sitta där utan att röra en min, utan snarare den fatalistiska vetskapen om att jag ju aldrig nånsin mer skulle komma hem till mitt. Till min. Till mig. Det hade jag ju vetat hela tiden.

Så beträffande en bok jag skulle vilja ha med mig till en öde ö kan jag alltså bara säga: vad fanken som helst – bara inte The Stand.

* Man kan se på bilderna därifrån att det inte regnade särskilt mycket alls. I själva verket fick jag en grundsolbränna som gör att jag sen dess har haft lätt att bli brun. Men minnena kan inte för allt i världen se det så.