Känn ingen sorg för mig Falkenberg

Farväl Falkenberg. Sedd, nu, i hängmattan, med Toblerone som jag har betalat alldeles själv och Cointreau som ett illa maskerat hostmedicinförsök mot den halssvullnad som dök upp som ett typiskt timmen efter den skönlöpta knappa milen under vilken jag gratulerade mig till att vara i så fin fysisk trim att övriga familjens snuva bergis inte skulle bita på mig.

Pah.

Men Farväl Falkenberg: jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Och when in doubt, citera en poplåt, så jag säger som Styx: Too much time on my hands. Bor det såna mänskor i samma land som jag? Det skildrades inte en enda person som gick att sympatisera med eller ens relatera till över huvud taget. Jo: jag kan respektera David som faktiskt utförde en handling konsekvent med sin syn på livet. (Var det en snuffmovie förresten?)

Om jag hade sett den här filmen när jag var tjutvå eller däromkring skulle jag andäktigt ha lyft upp den på min piedestal. Nu vet jag inte om jag är mer skrämd än likgiltig eller vice versa. Men det var kul att se Leif-Arne ropa ut bingonummer, det var det såklart.

Hej då!