Raspberry beret

Halsen min uppför sig som hade den baksmälla efter dagens körövning, men nu är det en visserligen jobbig men helt vanlig och övergående förkylning, så det är faktiskt inte så svårt att rentav le lite åt den. Alla i familjen är snuviga och de båda små är till råga på eländet pigga som troll, så nån skön minikonvalescens i sängen är bara att tokglömma. Men tillvaron kan vara rätt fin ändå:

ute vid garageknuten lyser fortfarande lampan med fotocell när jag drar upp persiennerna, och i den vitaktiga morgondagern bildas en liten gloria runt den och påminner om att det nyss påbörjade kyliga blaskiga kulna dunkla halvåret också medför sånt som massvis med tända ljus, brasor i öppna spisarna, varm choklad (kanske lumumba för myndiga) och, nånstans i mitten, allt julpynt som jag på ålderns höst blivit så löjligt svag för. Ja det är vackra färger där ute: en enhetlig palett av röda, gula och brungrå toner i det där vita, mjuka.

Som egenföretagare kan jag visserligen sjukskriva mig, men det är ändå rätt poänglöst. Dels är det ytterst sällan jag är så sjuk att jag är helt golvad, och dels måste jobbet ändå göras – av mig och ingen annan. Men kanske att tempot blir lite långsammare när jag sitter där med huvudet bultande av baciller och ondskefullt snor som försöker spränga sig ut genom skallben och ögonhåla; kanske att jag ger mig själv lite ökad tillåtelse att msn:a med några vänner mellan de översatta meningarna (eller kanske rentav vice versa); och kanske att blicken får vila ibland på vägen alldeles utanför fönstret titta där åker en som har ett trasigt baklyse, undrar om han vet om det och färgerna är vackra på den här sidan med: björkarnas ohippt gula mot det industrisnygga järnverket mittemot. Himlen är nu grå i en nyans i vilken jag skulle kunna tänka mig att måla väggarna på bottenvåningen, i rummet där spiselhörnan är mörkt mörkröd (just det: för att framhäva öppna spisens vithet, det visste ni ju besked om, k. läsare).

Och kanske att jag ger mig själv lov att blogga lite eftersom det är så snuvsynd om mig. Jag har ju till och med ett svepskäl: Översättarhelena smiskar mig på fingrarna för kokosen i förra kakan och ber om receptet på den med apelsin i. Nu kan jag rapportera att den är en riktig värstingjävel till kaka: jag smakade på den och sen kunde den inte freda sig, stackarn.

Apelsinchokladkaka

Smörj och bröa en form (cirka 21 cm i diameter, det är den perfekta kakdiametern om ni inte visste det!). Reducera i en kastrull 0,5 dl apelsinlikör, saften från 1 och det rivna skalet från 2 apelsiner. Det ska alltså sjuda tills ungefär 2 msk är kvar. (Så! Nu är det jobbiga gjort!) Smält 100 g smör/margarin och smält ner 200 g mörk blockchoklad i det. Rör ner apelsinjoxet. Vispa 4 ägg med 2 dl strösocker och rör ner chokladsmeten i fluffet. Vänd ner en blandning av 1 dl vetemjöl, 1 tsk vaniljsocker och 0,5 tsk salt. Grädda 30 min i 175 grader.

Gack och baka, alle man!