King kong krathong

Idag har det för tredje gången firats loi krathong i en centralort nära mig. Loi krathong är en thailändsk högtid till flodgudinnans Mae Kong Ka ära. Man sjösätter små farkoster av bananblad för att regnperioden är över och som tack för allt regn som kommit. I Thailand sker detta vid fullmåne i den elfte månmånaden whatever that meeeeans vilket tydligen som regel innebär november men ibland oktober. Här verkar tidpunkten inte vara lika noga: ingen regnperiod att orientera sig efter, och sådär. Det görs i ordning båtar (de flesta inte av bananblad, begripligt nog) med ett värmeljus och några rökelsestickor som vi svenskar köper och sjösätter i älven som rinner förbi torget. (Thailändarna på orten gör sina egna. Men kan de slöjda dalahästar? Va? Kan de det kanske?) Hade centralorten varit större och mindre letargisk skulle man ha kunnat göra detta i skymning och mörker eftersom alltihop blir så mycket mer magiskt då, men i år ansågs det tydligen att den allmänna kulturskymning som råder här fick duga. Barna tyckte det var spännande ändå och den minsta linslusade sig nåt kolossalt inför en reporter från en länstäckande tidning, så nu håller vi tummarna för hennes mediala genomslag på måndag (förra året syntes hon i spalterna när hon tre månader gammal bevistade en regional bokmässa, fast då var det hennes stolta moder som rusade fram och höll upp ungen framför journalisterna). Bilden är från förra årets loi krathong: vi hade ingen kamera med idag.

Rent generellt kan Miss Gillette också rapportera att det är nåt alldeles förgjort vad pärlor har en förmåga att rymma och infiltrera precis hela hemmet med sin infernaliska litenhet. Fyraåringen har pippi på pärlor och vi stora sliter vårt hår. När hon gått och lagt sig arrangerar vi sadistiska scenarier med de för tillfället mest hatade leksakerna. Den här idén kom maken med:

Pippi har gått ner sig i pärlträsket