- Det är inte alltid så logiskt i krig.

Efter sommarens stålbad har jag visst gått och blivit obstinat – om det nu är rätt beskrivning på denna min känsla av att inte bry mig fullt lika mycket som förut om uniformer och räta led. Det där låter antagligen obegripligt i den k. läsarens öron så låt mig ta ett exempel:

Häromdan luftade en kollega på en mejllista för skönlitterära översättare nåt som jag bara kunde tolka som lätt fasa inför det faktum att det numera anses korrekt att skriva "engelskalärare" (med flera sammansättningar enligt samma mönster) och inte fel fel fel som vi alltid vetat, vi som är duktiga och kan undertrycka den intuitiva lusten – ja, släppjan! – att låta ett foge-a slinka in där mellan till exempel svensk och prov.

Hade detta inträffat före sommaren (vilket det också flera gånger har gjort; det här är ett ryggdunkarspörsmål som tas upp med jämna mellanrum i dessa kretsar) skulle jag ha hållit tand för tunga, men den här gången fick jag sån lust att kommentera obstinat? Hörde jag nån säga obstinat? Så jag sa det jag länge tänkt: att vad i all världen är det där att spilla krut på, vad är det att gå och adrenalinförgifta sig själv med, detta att reta upp sig på att mängder av människor går omkring och tror att det heter tyskaboken – och att ingen av dem missförstår de andra! Vad värre är: inte heller vi bättrevetare missförstår dem ju. Det behövs inte ens nån välvillig tolkningsinsats för att man ska begripa vad som avses. Faktum är att man får vara ganska språkligt spänstig för att kunna missförstå ord med detta tidigare regelvidriga foge-a.

I samma veva enkätfrågade en annan kollega vad vi andra ansåg om pluralformen "börjor" (en början, flera …). Flera förfasade sig och menade att eftersom SAOL inte erkänner ordet, ska man som språkarbetare inte bidra till dess spridning. Obstinata Miss Gillette skrev in och kungjorde sin förtjusning för inte bara denna pluralform, utan för lek och experimenterande med språket överlag. Om man nu prompt vill använda ordet början och inte kan tänka sig feglir som att skriva om med inledning eller nåt annat, ja då är man som språkbrukare i sin fulla kreativa rätt att hitta på en pluralform (denna följer ju dessutom mönstret rädsla – rädslor och är således inte så värst gränsöverskridande).

Givetvis går det nånstans en gräns. När man uttrycker sig så att man inte blir förstådd av andra har man passerat den för längesen. Så länge man trampar över gränsen men ändå har den inom synhåll får man för all del finna sig i att ens ordval blir föremål för diskussion, men inte nödvändigtvis i att bli omkullriden av anstormande regelryttare med fladdrande dövöron.

Jag ber att få avsluta med ett inlägg från samma lista, ett som både diplomatiskt och listigt beskriver diskussionen. Begrundaren heter Anna Strandberg och är, som den k. läsaren ju själv kan konstatera, en stor behållning och tillgång i kollegiet.

Det är nog många som ser med förfäror och fruktor, ja, rent av bävor på framställor där man i sina strävor och önskor – sina diktor och traktor! – efter språkens fullbordor, utan minsta tvekor, låter nyböjningen få dessa återverkor. Det är säkert en fråga om uppfostror om man ser dessa tillskyndor som anstiftor till språkliga vacklor, som åverkor man bestämt ger sina avrådor från, och kanske känner att man får nippror på att bli tagna som språkliga gisslor utan egna förvållor och utan att ha några talor i sakerna. Andra kan i fröjder och gammor känna beundror och vissa glada förväntor inför nyböjningarna och vilja ge sina lyckönskor. Deras begäror och tillrådor är att de tveksamma ska hålla snattrorna med alla klagor och kvidor och våga känna fler förtröstor inför språkens strävor efter förkovror. Språk är ju inga tävlor och de måste inte utsättas för tuktor - eller ens ömkor! Synpunkter som är värda våra begrundor, eller hur?

Anna - med några ordspillor i skymundorna