Mr. Blue you did it right

Göteborg kan förvåna. Gjorde det sistlidna helg genom att bjuda på perfekt väder fastän vi hade rustat oss för det sedvanliga ruskiga regnet. Överraskade oss genom att stoppa en mikro i skuffen på vår bil fastän det var ett badkar vi skulle ha. Och mig slog maken med häpnad genom sin manliga tankeläsningsförmåga, eller vad det nu är han har:

"Jag tänkte nästan gå till Löplabbet och prova ut ett par nya springskor", sa jag.
"Ja, det hade jag också tänkt att du ska ha."
Jaså, det hade han. Ja – nej, jag vet inte varför jag blev häpen över det.

Senare i samtalet lät det så här:
"Du har ju rätt höga fotvalv."
"Har jag väl inte. Jag är ju nästan plattfot."
Och på Löplabbets spegelpulpet fick jag höra av springsjasen (ha ha):
"Ja … du har ju inte mycket markkontakt i fotvalvet …"

Håhå jaja. Känner man mig så väl får man också vara beredd att slanta för dojorna. Plasten på kontokortet krullade sig av förfäran, men till skornas försvar kan andragas att de har kromade lister. Det är för att man ska förstå hur speciella de är. Och speciella skor krävs onekligen för en person som pronerar på ena foten och supernerar på den andra. Herregud, det hade jag ingen aning om att jag gjorde. Jag visste inte ens att det hette så, eftersom jag alltid har pronerat på alla fötterna. Så alltså icke mera. Kanske lutar min värld (som i den där reklamfilmen för grönsaksjuicen V8: Thanks for setting me straight, Laura!).

Sushi är också rätt nyttigt.

(De nya springskorna är magiska. Det är hål genom hälarna på dem så de är mycket lätta. Jag gjorde genast säsongsbästa i dem igår: i och för sig inte så svårt i detta tidiga träningsskede, men jag ber den k. läsaren hålla i åtanke att det när jag inledde den för nån månad sen var två år sen jag sist hade löptränat och att jag varit i erbarmligt fysiskt skick under den tiden. Första gången runt Kvarna tog 44 minuter. Andra gången tog 47. Sen tog det plötsligt 36 minuter eftersom jag till min obeskrivliga förbluffma upptäckte att jag orkade springa ungefär sex kilometer utan att stanna. Därefter har tiderna varit 36 eller 35 minuter men nu, i mina kromade sommarnattsskor, klockade jag in på 34,5. Kanske lyckas jag springa bort giftet ur kroppen. Och maken, han ämnar springa sig slank. I sina innebandyskor.)


Göteborg kan förvåna. Överraskade mig, som ändå bott där i mellan tjugo och tjugofem år, med att leda in mig i ett bostadsområde jag inte visste fanns trots att det ligger så centralt att om man vill bo mittare i city får man tjacka sig en pappkartong på Drottningtorget. Men häpp befann vi oss i en veritabel oas där stillheten härskar oberörd av brus larm byggbuller spårvagnsgnissel som är verklighet bara en spottloska bort. Framhävt platsens givna förutsättningar har man (ravinbranta bergssidor; skyddsrumsingång som säkert varit anskrämlig tidigare). O. Oj. Och gungor. Vi gungade, hela familjen. Kan man tröttna på det?

Litet PS om bomullsduddar: På vårt favvohotell såg badrummet numera ut såhär. Notera särskilt apoteket som innehåller öronpinnar och bomullsduddar, två hygienartiklar som man nästan jämt behöver men nästan jämt glömmer ladda necessären med. Notera även tvättstället i plexi, vilket ser glassigt ut men ganska väntat framhävde äcklet i tvätt- och borstprocedurerna. Det finns mer än ett mycket starkt skäl till att majoriteten av världens handfat är opaka och vita. Inte avokadogröna. Inte plyschbruna. Inte senapsgula. Och, som sagt, inte transparenta.