GAIS, very najs, gjort av papper och ...

… som man sa på lågstadiet om man hejade på ÖIS eller IFK. Efter en initial förvirring, då jag trodde att jag skulle heja på GAIS, gick jag över till den rättaste, vackraste och förnuftigaste sidan: jag började hålla på IFK, för det gjorde Tompa Lindén, och han var sötast i hela världen och hade dessutom en orange cykel med limpa. En sån ville jag också ha, och det fick jag lida smälek för av de vuxna som tyckte det var gulligt när småbarna var kära (Tompa var i och för sig inte kär i mig, utan i min bästa kompis Maria som också var sötast i hela världen, fast på tjejsidan då; hade han varit det kanske det skulle ha känts lättare med de välvilliga pikarna för min obesvarade förälskelse).

Detta preludium visar hur man enkelt kan påvisa ett samband mellan sin första barndomsförälskelse och en gödselstack utan att hemfalla åt usel metaforik. Idag handlar det nämligen om det ur rubriken utelämnade ordet, som jag väljer att illustrera med en bild ur verkligheten:

Titta så litet huset bortanför dynghögen ser ut!
(Fast det är bara boden.)

Alla som går eller kör förbi – och vi bor precis invid en länsväg – tittar på vår hög. Alla. De som aldrig sett högen glor förstås av förbluffelse (där trodde jag mig ha snavat över en neologism, men nej: ordet står faktiskt i SAOL. Nå, det var nytt för mig i alla fall), och de som passerar ofta kollar in den för att försöka bedöma om den reducerats sen sist. Ursprungligen innehöll den tolv kubikmeter huvudsakligen brunnen (nej, S, vi varken eldar med hästbajs eller tätar väggarna i vår hydda med det) stallgödsel. Nu ligger där uppskattningsvis åtta, och maken, som tiggt till sig det väldiga lasset, börjar få slut på idéer om var han ska placera ut alltihop.

Bidragsgivare som andas varmt.

Kanske kan vi flytta hästbajset till den hörna invid huset där jag hade tänkt göra en uteplats, för det verkar så ohyggligt jobbigt att lägga marksten.

–Här kan vi lägga bajset mamma!