2009-03-05

en glimt i sänder

Varje gång jag besöker en av rikets båda största städer blir jag obeskrivligt lättad över att vi som småbarnsfamilj inte bor i nån av dem. Och varje gång tycker jag det är oerhört tråkigt att vi som vuxna inte gör det. Vilken pirrande vardagssällhet att strosa i strömmen av mänskor, möta blickar, insupa stilar, uppsnappa snuttar av samtal, skymta stycken av individer. Se en glad dam i färgstark halsduk ivrigt vinka till nån på spårvagnen, kanske ett litet barn. Få syn på nån som bergis också gillar porslinsisolatorer. Praktiskt taget känna vårblåstens ilar leta sig innanför cyklisternas midjelinningar. Läsa anarkistiskt parafraserade PR-meddelanden, som detta i krokuslila skrift: Få frågor om vad vi vill! 118 001 Dricka cappuccino vid fönsterdisken på Mauritz kaffe och bli den som startar traditionen att en kopp kaffe kostar ett ord, i utbyte mot ett annat som killen bakom disken ger i gengäld. Bli hejdlöst kär i såna vackra själar. Få skutt i steget av lusta. Vara medveten om alla valmöjligheter runt omkring. Värmas vid tanken på att döttrarna längre fram i livet kommer att erfara samma svindlande eufori över slika mycket små och omistliga ting. Vara glad över att få vara i det, nu, istället för sorgsen över att det inte varar för evigt.