2008-10-05

burn me in hell but as long as it pays

Å vad tröstlöst den öste, hösten. Med stora spilkumen.

"Jag blir knasig om jag inte får komma ut idag heller", sa jag till familjen. "Barnas mamma fick en idé: på ett museum finns saker att se. Dit vill jag gå – och finns det nån som vill följa med?"

Det fanns det. Både Julflickan och Lillis kände genast igen inledningen i Miffy går på museum trots att jag bytt ut ett ord. Så vi bestämde att åka allesamman, både Lillis och Julflickan och pappan och mamman.

Konstmuseet på den pöschkans centralorten är uppburet av regionens konstkännarklick men egentligen inte mycket att hänga i julgranen. Det har dock en butik där vi brukar hänga betydligt längre än på själva utställningarna, och framförallt ligger i samma byggnad en förnämlig restauration där det också jämt är avsevärt mycket mer folk än i utställningssalarna. Man kan luncha där och på så vis slippa laga mat mer än en gång på samma dag.

Nästan tomt var museet också denna dag så barna kunde springa hejdlöst i de stora salarna utan att störa nån. Julflickan var blodsockerfallssur och inte på humör men Lillis och jag tittade på några av Maria Fribergs konstverk och pratade om dem. Bäst gillade hon videon "common cause" med alla bumlingarna som drumlade nerför en marmortrappa. Vi tittade på den och funderade på vad bumlingarna kunde vara för ena. Att de skulle föra tankarna till krig och våld, som det stod på infobladet, var det ingen av oss som tyckte.

Ibland tycker jag att informationen som ges om konstnären och verken tillför väldigt mycket. Så inte denna gång. Jag gick loss ändå på de vrålsnygga megafotona: estetiken talade. Tilltalade. Det räcker för min del.

Fången i kulturen. Ser trevligt ut, men är kanske jobbigt i längden.


Hur jobbig kan mansrollen vara för den som har ett så här läckert ställe att vila på?