in my new disguise

Skor.

Tittar man inte ut över de vita vidderna, utan in i almanackans vita veck, ser man att det är vår. Vår: dags att uppdatera skohyllan.

De senaste åren har jag haft det lätt. När Julflickan kom bestämde jag mig för att gå in helt för att vara mamma och ingenting annat. När Lille George kom var det bara att fortsätta på samma stig eftersom jag inte hade tid att vara nåt annat än mamma även om jag hade velat. Och vad enkelt det var att klä sig! och sko sig! När enda kriterierna är att det ska vara bekvämt och barnsäkert behöver man aldrig stå och grunna över trender kombinationer passform. På med nån gammal barnmatsfärgad trasa och ett par pjuck som fötterna orkar hur många mil som helst i: klart.

Fast sen kom en dag då jag plötsligt ville vara nåt mer än mamma ändå, fastän det egentligen intefanns tid för det. En bidragande faktor var ett foto som togs av min ena fot under körresan till Frankrike för snart ett år sen. Den såg för bedrövlig ut i nån lortbeige plågsamt osexig slabbsandal och jag tänkte: Vad är det för kvinna som kan gå omkring och se sån ut om fötterna – till och med i Frankrike? Kanske blev den bilden droppen som kom kamelen att bli alldeles less på sina vandringssulor. Första steget in i den kris som så småningom skulle leda fram till mig själv var inköp av två par nya sandaler. Ena paret var visserligen bekvämt, men ändå snyggt. Det andra var både obekvämt, opraktiskt och snyggt och gjorde underverk för min självkänsla (med betoning på själv).

Sommaren, hösten och vintern som gått har fotbeklädnadssituationen varit tillfredsställande. Stövelmodet älskar jag! Men nu visar kalendern som sagt på vår och jag vill ha nåt nytt. Den senaste tiden har jag därför pejlat utbudet så smått i skobutikerna

och inte hittat nånting som funkar.

Ett krux är att jag opererat hallux valgus på bägge fötterna. De har varit värkfria i de fem eller sex år som gått sen dess men tål numera inga nämnvärda påfrestningar vad gäller högklackat. På sätt och vis är ju detta bra eftersom det begränsar min beslutsångest och mina köpmöjligheter radikalt. På ett annat sätt är det deprimerande: det är snyggt med höga klackar. I will walk on these high heels you can't make me fall Jag kan till och med gå i högklackat med viss elegans. it's not important for me to stay cool Men, som sagt, inga långa sträckor numera. Och eftersom vårens skoutbud omfattar å ena sidan högklackat och å andra sidan klacklöst blir jag allt dystrare för varje skobutik jag besöker. Jag vill inte gå i ballerinaskor! I will walk on these high heels 'cause I like the view Jag vill komma upp en bit, få hjälp med hållningen! I will hold my head close to the stars Var är de halvhöga skorna och stövletterna?

Modeoffer? Absolut inte. Eller: allting är väl som vanligt relativt. Men: från min horisont är det en liten men viktig omsorg om mig som ingen annan kan ge mig. Ger jag mig själv den kan jag ge mer av mig åt andra: de viktiga, de älskade.

Undrar just om skohandeln är medveten om vilket ansvar den har för harmonin i den här familjen.