tattered necklace of hedge end trees

En matglad påsk önskade jag ju er, k. läsare, och det var just vad hela familjen utökad med barnas mormor fick.* Vi valde än en gång att åka till en herrgård vackert belägen vid en sjö några mil bort: där undfägnas man inte bara med det största påskbord jag skådat, utan även med pianoackompanjemang utifrån salongen, dit man efter ett par dussin tallriksbyten vältrar sig som en annan mr Creosote-wannabe för att se om man kan spräcka sig även bokstavligt talat med kaffe och en lövtunn bit påsktårta.

Symmetriskt avträde med kolonner och allt.
Det är skillnad på folk och folk: jag borde visa
hur vårt utedass såg ut när det begav sig.

När salongen börjar bli tom kan man rasta sig en stund i parken. Medan själva herrgården är vackert renoverad och i gott skick kan detsamma inte sägas om den lilla utbyggnad som står nere vid sjökanten. Att döma av den lilla luckan nertill på kortväggen gissar jag att detta en gång var herrgårdens privet. Numera förvaras utemlöbler och liknande i den: de stora järnnycklarna sitter i låsen, så det är fritt fram att kika in.

Osynlig dörr mellan de båda avdelningarna.

Man kan kanske tycka att det vore på sin plats att piffa upp den här paviljongen också, särskilt som parken så sakteliga håller på att återskapas i sitt kanske forna skick, men de njutbart väderbitna trädetaljerna är på många sätt vackrast som de är.

Det gamla virket rodnar av sin
förälskelse i det kurviga gångjärnet.

Nedstörtad tur. Nån har
bemödat sig om att vända den rätt.

*Jag ska förekomma maken och säga Fick och fick …