it's a different kind of Santa Claus

Vi köper fisk av Boris. När jag säger att jag inte hade räknat med att se honom där idag förklarar han att tiderna har förändrats, att man måste hänga med. Barnas mormor instämmer att nej, förr fick man ju bara sitta med knäppta händer hela långfredan; det där har jag aldrig behövt uppleva, men däremot har långfredagarna i mitt liv alltid varit rätt stillastående.

Det är de inte nu. På stormarknans parkering häpp! ett vitkålshuvud, häpp! ett paket tvättmedel häpp! en burk krubb till katten finns inte en ruta ledig. Jo, titta: just när jag kommer rullande backar nån ut från sin plats alldeles vid ingången, och ingen annan står och väntar med epileptisk blinker påslagen. Annars är det kaos överallt. Köbildning i alla gångar på parkeringen som är stor som Gobiöknen ungefär, och inne i mammonladan tjockt med folk. Näst efter juldan råder idag årets värsta köphysteri, och min spaning är att ju rödare dag, desto starkare skräcken hos folk att inte få konsumera. Som en besvärjelse mot den dystopiska vision där det finns dagar på året då man inte kan köpa nånting känner man sig tvungen att offra. Vårblot, om man så vill. Vår blot blir rätt smärtfri: trots att det måste vara flera tusen kunder i templet är köerna till de traditionella kassorna max fem pers långa, och för självskamningskunderna går det antingen fort (i de bemannade kassorna) eller superfort (vid självbetjäningsstationerna).

Jag är väl en konsumtionsslav dårå. Jag trivs utmärkt med det faktum att jag kan skaffa en ny WC-anka på en röd dag. Och jag applåderar det faktum att jag slipper köa i tjugo minuter för att få betala för den. Och fisk-Boris, han har insett att den här dan är en sån dag då det vore dumt att ta sig ledigt. Han säljer lax och gös så det skvätter iskross och hans egenhändigt hopgojsade romsill får alla oss vuxna att falla i trams vid lunchen sen.

Men nån mc-premiär blev det inte, inte för nån utom ungefär 600 hårdingar till hojåkare som förmodligen mangrant har värmehandtag. Eller redan har förfrusit händer och fötter. Jag visar en bild från ett år med gynnsammare väderlek istället och minns såna gånger då man kunnat stanna och slänga sig i gröngräset och sola.

Ett år med 1200 hojar