illa till pass

Stiger upp, äter turkisk yoghurt med flytande honung och känner att ingen bättring skett. Jag är knäsvag och har hjärtklappning, och hostan sliter orken ur mig i små små flikar i sänder. Jag ringer sjukvårdsupplysningen och förklarar situationen.

"Har du feber idag?" frågar mänskan.
"Nej, men jag hade det igår, har haft sen i tisdags. Jag har haft det sporadiskt sen tre veckor tillbaka."
"Ja, då är det ju inget för akuten."
"Så om jag får feber kan jag ringa igen?"
"Ja … eller egentligen tycker jag du ska vänta till på måndag och vända dig till primärvården."
"Det går inte", säger jag, "jag måste på benen nu, jag har småbarn att ta hand om, och ett företag, och min man klarar inte att sköta allting själv längre, han går i väggen snart. Dessutom vet du att det inte går att komma fram till primärvården på en måndag. Knappt nån annan dag heller."
"Nej, men det är ett annat problem. Det går ju inte att ringa hit bara för att man inte kommer fram till primärvården."
"Jo, det är just vad man är tvungen att göra då", sa jag bestämt. Mänskan ville ändå inte ge mig nån tid, utan försökte resonera med mig. Hon räknade upp olika receptfria medel man kan ta.
"Ja ja ja, det är väl självklart att jag har försökt med allt detdär", sa jag otåligt. "Och så käkar jag treo comp också för att orka stå på benen."
"Men det är väl kanske inte så bra … kan vara skadligt för magen också …"
"Jamen vad gör man? Jag måste ju orka hålla igång, barna kan faktiskt inte ta hand om sig själva."
"Du får en tid av mig här klockan kvart i tolv."

Att treo comp är en mirakeldrog visste jag ju, men inte att den även fungerar som ett sesam i sjukvårdsupplysningens öron.

På två minuter blankt konstaterar läkaren att det är luftrörskatarr. Han menar att det är hög tid att jag blir av med den och skriver ut penicillin samt en hostmedicin som man inte bör använda som groggvirke om man har krångel med gallan. Jag nästan gråter av glädje. Där fick Luther så han teg. Jag visste ju att jag var sjuk men … ja, han är ju så svår att övertyga. Tjurigt klampar han därifrån så den svarta kappan slafsar kring fotlederna, tung av kvidande samvetsblod. Han mumlar nånting och jag tycker det låter som nåt med inte ens skylla sig själv … varit rökare teminstingen … Nä, just så: jag rår faktiskt inte för det. Det är inte mitt fel!!!

Till första penicillindosen äter jag sallad med tonfisk express, den sötsura. Sen läser jag ut Minette Waltersboken jag började på imorse. The Ice House: märkligt nog hade jag inte läst hennes debutroman trots att jag läst alla hennes andra deckare. Deckare och deckare förresten, de har alltmer kommit att bli sociala thrillers, de flesta av dem intressantare än den här i och för sig skickligt vävda men föga originella mordgåtan. Det som gör Walters så stor i min värld är hennes patos för människor, hennes ursinniga värme och medkänsla för även de utsatta. En vacker dag slog det mig att några av de senare romanerna ju inte ens innehåller nåt mord. Ändå är det omöjligt att lägga en Walters ifrån sig.

Vid pass
16

Till middag äter jag en kokt svintunga vilket är en himmelsk njutning. Jag hör vargarna yla när jag skalar den men jag släpper inte ifrån mig så mycket som en flis. Den är min bara min.