det finns bara två av oss

Psoriasis är en systemsjukdom som beror på ett överaktivt immunförsvar. Det kan min privata lilla variant av sjukdomen omöjligtvis ha hört talas om, för inför den här influensan eller lungsoten eller vad fanken det nu är jag har drabbats av tycks immunförsvaret stå fullkomligt lamslaget. Eller ha lagt sig platt och lämnat wo. (Eller tänk om det är överaktivt och kämpar och sliter sig blått, då är det kanske tur att jag har psoriasis för annars skulle jag ha dött av det här!)


Julflickan har svårt att greppa varför jag ligger hela dagarna. Sina egna feberdagar för inte alls längesen har hon glömt. Men hon accepterar att ha en aschlig mamma: ligger stillsamt på min arm och klappar mig på kinden då och då. Och konverserar.

"Är du indiska flickan?" frågade jag, för hon hade på sig kläder som signalerade det.
"Nej, jag har ju inga flätor!"
"Men vet du, det är i Indien precis som i Sverige: att alla ser inte likadana ut. Här finns det ju flickor med flätor och utan flätor och det gör det i Indien med."
"Alla är olika!"
"Just precis."
"Och har olika … kanske tavlor! och byxor! och vantar!"
"Ja … fast det som gör att ingen är likadan som nån annan är det man har här" – jag la handen på hennes hjässa – "och här" – på hennes bröstkorg. "Det man tänker och känner, det man säger och gör. Det är det som gör varje människa unik."
Julflickan begrundade. Svarade:
"Jaa…ag tror att maten är färdig nu."
Och det var den.

Imorse tillkännagav hon:
"När jag är sju år ska jag bli Ronja!"
"Ha! När jag är fyrtifem ska jag bli Brad Pitt!" sa maken. "Nej George Clooney, förresten!"
Julflickan såg på honom och sa:
"Musse kan man ju alltid bli."