kommer upp i tö
En gång läste jag en intervju med en kvinna som led av ADD. Hon sa: Folk tror man är slö, men tänk dig att leva hela livet med influensa. Så är det. Hon hade fått behandling på kemisk väg och hade – några och trettio år gammal – fått uppleva hur det är att vara ungefär lika energisk som gemene man.
Nåt liknande upplevde jag imorse: när jag vaknade kände jag att jag inte hade nåt behov av att ligga kvar i halvkoma tills nåt barn kom och tvingade upp mig ur sängen. Till yttermera visso kände jag att jag nu hade ork att tackla de efter första tvätten kroniskt skrynkliga sovrumsgardinerna: stiliga saker i ett kraftigt tyg som tvättmaskinens centrifugprogram etsat permanenta veck i. Jag har strukit som en tok förut, dock utan synbart resultat. Men nu så!
Ute: sol och snö. På sätt och vis tydligare vårstämning nu än de senaste kalltorra veckorna, som snarare präglats av avsaknad av vinter än egentlig vår. Nu är det dagsmeja och gröna grejer sticker upp ur det vita. Man känner igen sig. Så här var vårarna förr.
Upp med en maskin vittvätt på tork. Ljuvligt! Jag bejakar härmed min banalitet och tillstår att doften av utetorkade sängkläder tillhör det absolut bästa här i livet. Originell har jag aldrig hävdat att jag är. Åtminstone inte i alla avseenden.
En koll på hur växtligheten utvecklas var jag förstås också tvungen att ta. Att de beklövade råttorna varit framme visste jag: frågan var bara vad de hade saboterat den här gången.
Krokus, ja. Tack så jävla mycket era apskaft. Snart skaffar jag mig den där hagelbössan. Då får ni hålla i hatten.
Snöstormen, ja den är förmodligen rådjurens fel den med.
<< Home